Carina Holm 15.05.2019 04:39

Nästan vart fjärde finländskt barn i åldern 2–16 år väger för mycket.
En del överviktiga barn är så tjocka att de klassas som feta, det vill säga att de har ett kroppsmasseindex, BMI, på över 30 kilogram per kvadratmeter.
27 procent av de finländska pojkarna är överviktiga och av dem är 8 procent feta, medan 18 procent av flickorna är överviktiga och 4 procent av dem är feta.
Det här framgår av en färsk rapport om barns och ungas övervikt och fetma från Institutet för hälsa och välfärd, THL.
Det är alldeles förskräckliga siffror.
Här finns en tickande folkhälsobomb, som inte bara är en tragedi för den enskilda individen, oberoende av om han eller hon är två eller sexton år, eller något däremellan.
Också med tanke på samhällets framtida hälsovårdskostnader är siffrorna alarmerande.
Går man ner på kommunnivå finns det skäl för många i ÅU:s region att dra öronen åt sig.
Enligt statistik som Turun Sanomat har tagit fram genom att kontakta skolhälsovårdare och barnrådgivningar i kommunerna i Egentliga Finland (4.5.2019) är 26,7 procent av pojkarna i Åbo överviktiga liksom 18,2 procent av flickorna.
I Pargas är över 30 procent – 30,8 procent – av pojkarna överviktiga, medan de överviktiga flickornas andel är 17,8 procent.
På Kimitoön är 28,8 procent av pojkarna överviktiga, medan 23,5 procent av flickorna är det.
I S:t Karins däremot är bara 21,6 procent av pojkarna överviktiga och 14,2 procent av flickorna. Tillåt ordet ”bara” i det här sammanhanget, då det är en betydligt lägre andel överviktiga än i grannkommunerna, även om det naturligtvis också är för många som väger för mycket.
Men hur mår pojkarna i Pargas och Kimitoön egentligen?
Enligt THL:s rapport är skillnaderna i barns och ungas övervikt stora mellan olika kommuner.
På små orter är fler barn och unga överviktiga jämfört med de större städerna. Det gäller också i Åboregionen enligt de siffror som Turun Sanomat har tagit fram.
I till exempel Oripää är nästan hälften av pojkarna, 42,7 procent, överviktiga.
Vad en vuxen människa stoppar i sig för onyttigheter måste var och en själv ta ansvar för.
Äter man chips, dricker läsk och mumsar mer smågodis än vad man borde har man egentligen ingen annan än sig själv att skylla på.
Men vem har ansvaret för vad ett överviktigt barn stoppar i sig?
Jo, oftast föräldrarna eller motsvarande dagliga vårdnadshavare.
Det är inte personalen inom småbarnspedagogiken eller lärarna som förser våra barn med alltför stora chipspåsar och en och en halv liters läskflaskor flera gånger i veckan.
Ofta bottnar de där extra godsakerna i en välvilja.
Som förälder vill man ju sitt barns bästa. Och om barnet nu säger att det vill ha chips, läsk eller godsaker så… – och de är ju så goda.
Och så förrädiska.
Vad de stora skillnaderna mellan olika kommuner beror på kan forskarna inte säga, men en förklaring till skillnaderna kan vara att vissa kommuner har satsat mer på att förebygga övervikt än andra.
Exempelvis S:t Karins som klarar sig bra i jämförelsen har satsat på både rådgivning och uppföljning av barnens vikt vid såväl barnrådgivningen som skolhälsovården.
Vid behov får barnet kontroller utöver de rekommenderade, som staden följer för alla barn. Ett annat nyckelord är mångprofessionellt samarbete mellan olika yrkesgrupper. (TS 4.5.2019.)
Det finns skolor, inte bara i S:t Karins, där man har ribbstolar i klassrummen och där man har köpt klassuppsättningar av cyklar för projektpengar som man har fått från Skolan i rörelse.
Det finns skolor där man har hängt upp uppmaningar om att hoppa groda eller hoppa så högt man kan varje gång man går förbi ett visst ställe.
Skolan i rörelse var ett av den tidigare regeringens spetsprojekt, och ett projekt som det är önskvärt att också den kommande regeringen fortsätter att satsa på, så att det helt konkret finns pengar för skolorna att ansöka om för att hålla barnen och ungdomarna i rörelse.
Det behövs både morötter och spring för att överviktssiffrorna ska vända.

Carina Holm
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln