När politikens roll ökar minskar sakkunskapen
Då en politiker efter nio perioder i fullmäktige säger att beslutsmaskineriet har kapsejsat, finns det orsak för kommuninvånarna att bli oroliga. När hobbypolitiker tar en stor roll i verksamheten ökar riskerna för misstag.
Största delen av de uppgifter som kommunerna ordnar för sina invånare är lagstadgade. Kommunerna kan tilldelas nya uppgifter endast via ny lagstiftning. I dag har kommunerna i vårt land över 600 lagstadgade uppgifter. Varje uppgift kräver kunskap om lagstiftning, ämnesområdet och gällande direktiv.
Hur kan politiker som deltar i ett antal möten varje år ens kunna föreställa sig att de känner till hur man på bästa möjliga vis arrangerar verksamheten och sköter de olika uppgifterna i en kommun? Politikernas viktigaste uppgift är att se till att den operativa verksamheten har de resurser och den kompetens som behövs för att aktivt leda en kommun.
Trots att ett bolag och en kommun har många olikheter finns det frågor som påminner om varandra. I företag talar man om strategiskt ledarskap och operativt ledarskap. De ska man också göra i kommunerna, men i kommunerna finns ytterligare ett ledarskap att beakta, det normativa ledarskapet.
Det normativa ledarskapet handlar om allmänna målsättningar och principer, normer och spelregler som ska möjliggöra kommunens existens, verksamhet och utveckling. Innehållet består av allmänna målsättningar, vision, mission, program, lagar och organisationskultur. Det handlar om att skapa spelregler och följa normer. Är man inte överens om vilka spelregler som gäller, då har en kommun svaga förutsättningar att klara sig på längre sikt.
Det strategiska ledarskapet inriktar sig på att bygga upp, sköta och utnyttja sådana framgångsfaktorer dit resurserna ska sättas. Det centrala är att hitta potentialen, definiera strategiska målsättningar, skapa strategi, göra planer, bedöma möjligheter analysera risker och styrkor samt avgöra resursfördelningen.
Det operativa ledarskapet ska överföra de normativa och strategiska fördelarna till operativa prestationsmålsättningar och målinriktade aktiviteter. Det skapas genom operativ planering, konkreta mål och produkter, mätbara prestationer, effektiva processer, konkreta åtgärder, uppföljning av inkomster och utgifter samt optimalt utnyttjandet av resurserna.
Om dessa tre dimensioner av det kommunala ledarskapet blir otydliga, uppstår förr eller senare en situation där hela kommunens verksamhet kan lamslås.
Politiken utvecklar i första hand politiska program, gör beslut och fastställer ramarna. I den dagliga verksamheten deltar den endast i undantagsfall. När det uppstår problem eller då nya verksamhetsmodeller ska införas går det ofta snett inom lokalpolitiken. Politikerna tror att man genom att aktivt styra den operativa verksamheten kan lösa olika situationer. I stället för att lösa problemen skapas otydlighet och i värsta fall ytterligare problem. Det uppstår en situation då man frågar vem ansvarar för vad?
Trots att alla nordiska länder har kommuner som påminner om varandra, avviker Finland från de övriga nordiska länderna. I till exempel Sverige finns det heltidsanställda politiker i nästan alla kommuner. I Finland är så gott som alla politiker hobbypolitiker. Kommunalpolitiken och samhällsengagemanget är i själva verket ett fritidsintresse. Det är ändå inte hobbypolitikernas fel att situationen i Finland är dylik. Det gäller för alla att förstå systemet och känna till sina roller och erkänna att man inte kan och förväntas veta allt.
Fallet Kimitoön verkar utgöra ett exempel på en kommun där arbetsfördelningen är oklar och dualismen inte fungerar. Dualism handlar om förtroende, delegering och ansvarsfördelning.
Då behovet av professionalism och sakkunskap har ökat inom den kommunala verksamheten har politikernas beslutssfär minskat. En stor del av frågorna som behandlas avgörs utgående från formuleringar i olika lagar eller direktiv av myndigheter. Av någon orsak verkar man på Kimitoön tro att politikernas beslutsgebit skulle ha ökat. Tyvärr så minskar detta resonemang sakkunskapen i de kommunala besluten.
Grundproblemet på Kimitoön verkar vara att politikerna inte hittat en balanserad roll i den verklighet som gäller för kommunerna på 2020-talet. När politikerna börjar uttala sig i operativa frågor utgående från egna eller grannens erfarenheter, då finns det orsak för envar att vara orolig. Helikopterperspektivet är den vy som varje politiker borde värna om. För Kimitoöns del kräver det en överblick över hela Egentliga Finland, samtidigt som man varje gång måste kasta en extra blick mot Åbo.
Otydlig strategi och handlingar, dvs beslut lösryckta från strategi, då blir det politik ner på operativ nivå i många ärenden. Samtidigt så gör man hellre så att man blandar sig i ärendena på operativ nivå än det ex en styrelse borde göra, byta ut den operativa ledningen som musslyckats förmedla och arbeta enligt gemensamt övwrenskommen strategi. Visserligen verkar just Kimitoön ha utmaningar mellan politiska partierna men då måste bara strategin vara bättre, ex besluta om kommunen är tillväxt kommun eller erkänna nederlaget och göra en downsizing strategi. Nyckelroll för detta är kommunledningen och har man inte fört en bra strategi till fullmäktige så behöver fullmäktige börja fundera på ledarbyten. Nu knakar det sannolikt i fogarna på politiskt och tjänstemanna plan i problematiken att man är en dalande kommun medan man samtidigt inte vill erkänna det och saknar åtgärder som på riktigt skulle vända trenden. Alltså det råder obalans mellan realism och vilja.