Det otypiska sättet att kombinera progressiv teologi med traditionell rit är de facto rätt så typiskt idag. Det ser jag också i min egen församling här i Åbo.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I London träffar jag ”Micah” – vi ska tala om det forskningstema jag som bäst brinner för: musikens roll som drivkraft för religiös förändring idag, speciellt bland liberala judar. Micah har en färgsprakande livsberättelse att dela. Uppvuxen i ett ortodoxjudiskt hem i Australien kom han under tonåren i slutet av 1970-talet i kontakt med den hasidiska rörelsen Chabad-Lubavitch som med sin karismatiska sång, stränga livsföring och konservativa teologi vill nå ut till världens sekulära och liberala judar för att förmå dem att ”återvända till tron”.
Micah sveptes med av mystiken och hängivenheten, flyttade till en yeshiva i Israel och levde med rörelsen på heltid. Men de hårdföra hållningarna började gnaga i honom: Var faktiskt alla judar utanför Chabad vilseledda, för att inte tala om alla icke-judar? Fanns det bara ett rätt sätt att leva och tro?
Efter fyra år gav Micah upp, flyttade till London, gick med i en kristen församling och kom ut som homosexuell. För honom hade judendomen blivit så impregnerad av Chabads gränsdragningar att han såg sig tvungen att vända hela sitt judiska arv ryggen.
Men även detta beslut skavde: kunde han inte få leva som jude men i en öppen och tolerant gemenskap? Till slut hittade han ett hem i den liberala judiska rörelsen där han nu fungerat som rabbin i över tjugo år.
Att överge den hasidiska teologin var enkelt, menar Micah, att leva utan liturgin och musiken var nästan omöjligt. Den liberala judendomen bär på ett starkt arv av rationalitet: då rörelsen uppstod i början av 1900-talet ville man skala bort allt förlegat och mystifierat, tomma riter som utfördes slentrianmässigt, och istället bygga upp en ärlig, intellektuell judendom med ett egalitärt tilltal på folkspråket – utan mummel eller komplicerade recitativ. Micah var chockad över de sterila riterna: var fans tonerna som talade till hjärtat, de uråldriga melodierna som lyfte själen mot himmelen och fick hela kroppen att känna gudsnärvaron, inte bara huvudet att förstå en etisk maxim?
Micah har gått sin egen väg för att skapa ett sätt att tro och leva som jude som för honom förenar intellektuell integritet med liturgisk skönhet.
Han väver in ordlösa sånger från den hasidiska mystiken bland de noggrant artikulerade bönerna, han reciterar skrifterna sjungandes enligt traditionell rit men inkluderar också matriarkerna vid sidan av patriarkerna, väljer ibland hebreiska istället för engelska och smyger åter in små rituella handlingar som i tiderna städats bort av reformivrarna: han täcker ögonen då han läser trosbekännelsen, vänder sig mot synagogans dörr, bugar och välkomnar sabbaten som brud, tar åter på sig bönesjalen vissa morgnar i gemenskaper där även kvinnor bär bönesjal, arbetar som rabbiner och gifter sig med andra kvinnor om de vill.
”Jag vill absolut inte bli ortodox igen, mina liberala värderingar är grundmurade! Men jag vill leva min judendom på ett rikare sätt, som berör kroppen och känslorna och knyter an till det judiska arvet.” Så säger Micah.
Det här otypiska sättet att kombinera progressiv teologi med traditionell rit – vitt skilda utkanter av judendomens rika spektrum som forskare ofta ser som oförenliga motpoler – är de facto rätt så typiskt idag. Det har jag lärt mig under de fyra år jag rört mig bland dessa kosmopolitiska liberala judar i London. Det ser jag också i min egen församling här i Åbo: ett nyfiket utforskande av riternas möjlighet, som komplement till det sakliga protestantiska ordet.
Ibland blir orden som stenar i en bäck som hindrar det fria vattenflödet – själens upplevelse av det heliga, säger Micah. Då vill han hellre tiga still i meditation, sjunga laj-laj i en extatisk niggun eller smaka på hebreiskans poetisk-mystiska konsonanter istället för de skarpa engelska formuleringarna. Kanske också jag, så forskare jag är, känner att orden ibland blir till stenar.
Ruth Illman
Religionsvetare och föreståndare för Donnerska institutet
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.