Den som älskar sitt land behöver också perspektiv
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under coronan har jag besökt sex nationalparker.
Jag har med andra ord gjort precis som Matti Meikäläinen – att vistas i naturen och helst i en nationalpark har blivit finländarnas nya favorithobby.
Från vårt lokala Kurjenrahka har bil, buss och tåg fört mig österut och norrut. Till Torronsuo, Repovesi, Hossa, Pallas-Ylläs och nu senast Koli nationalpark.
Koli är nummer ett på många listor över Finlands viktigaste sevärdheter.
En välförtjänt placering. Den som blickar ut över Pielinens vida vatten från Ukko-Kolis höjder förstår att vyerna inspirerat konstnärer som Sibelius och Järnefelt.
Ställd inför nationallandskapet känner jag mig liten och stor på samma gång. Topelius visa ”En sommardag i Kangasala” behövs för att sätta ord på känslorna: ”Ack, hur är din jord så ljuvlig/ack, hur är din himmel så skön!”
Coronan har fått oss att vända inåt. Gränser har blivit viktiga: den egna kommunen, landskapet och nationen har strikt definierat hur vi får leva.
Inrikesturismen har exploderat. Topelius applåderar förtjust i sin grav: ”O, låt våra sjöar stråla/klart uti vår kärleks brand!/ O Herre, lär oss att älska/o, lär oss att älska vårt land!”
Pandemin har fött en ny guldålder för nationalromantiken: minns ni alla bilderna av snölandskapen i vintras? Klimatet gav södra Finland en oväntad gåva och tillgången till mobilkamerorna väckte vår inre Edelfelt till liv.
Men i takt med att incidenstalen sjunker ser vi morgonljusningen randas: Se natten flyr och fritt du åter andas!
Coronapassen är snart här och utlandet hägrar.
Jag har njutit av att (åter)upptäcka mitt hemland.
Samtidigt vore jag inte den person jag är idag om jag aldrig hade rest utanför mitt lands gränser. Så många insikter, reflektioner och kunskap om andra – och mig själv – hade gått förlorad.
Måtte stängda gränser aldrig bli det nya normala.
När nationalismen används för att utesluta blir den farlig. Det inåtvärmande kan höja självkänslan för en kort stund men i längden blir luften unken.
Nationalromantiken vid sekelskiftet 1800-1900 var både storslagen och politisk. Också i dag används fosterlandskärleken i politiska syften. Var gränsen går mellan det sunda och det krigiska är en ständigt pågående samhällelig förhandling.
”Stig högt, vårt land, som du ur natt dig höjde” börjar andra versen i ”Finlandia”.
Jag har bestigit Kolis höjder. Jag har speglat mig i mitt lands historia men utan distans blir bilden endimensionell och trång.
Därför vill jag snart igen vandra över gränserna: på avstånd ser allt annorlunda ut.
En främmande bergstopp ger nya perspektiv.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.