När mitt barn är sjukt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Pang. Bara så där förändras livet. Mammarollen drar på sig en skugga av mer allvar, mer skärpa. FPA-blanketter och sjukhusräkningar fyller köksbordet.
En ny, annorlunda vardag har tvingat sig på.
När mitt barn blir allvarligt sjukt är jag en avskalad version av mig själv, men samtidigt också en effektivare sådan.
Reptilhjärnan tar över. Finesser som nyanserat och logiskt tänkande och förmåga att njuta av en bit god choklad saknas. Som en gammal bil med sönderruttnade vindrutetorkare, utan AC och med en kassettbandspelare som äter upp bandet. Men den tar sig fram från plats A till plats B. Den klarar av det den måste, men inte mer.
När mitt barn är sjukt och ambulansen väntar på gården utanför panikpackar jag det nödvändiga. Det blir laddaren till armbandsuret, en strumpa, hundens tuggben och två morötter. På ett ungefär. Lyckligtvis ser reptilhjärnan till att få med också plånbok, telefon och en tandborste. Det rullar framåt, men finesserna saknas.
När mitt barn är sjukt uppskattar jag att ambulansförarens ansikte är bekant och hen talar mitt modersmål. Men jag kan inte ta in vad som händer. Det går fort. Inte ens då läkarhelikoptern möter oss registreras infon. Computer says no.
När mitt barn är sjukt behöver jag varken mat eller dryck. Det rullar framåt även om tankmätaren står på rött. Men jag möter tacksamt den snälla sköterskans blick, då hon visar på en stol och placerar en saftburk i min hand: ”Drick. Det händer mycket här just nu, det är bäst om du är ur vägen. ”
När mitt barn är sjukt är jag stark. Tills jag hör min egen pappas och mammas röst i telefonen. Men jag torkar mina tårar, drar upp munskyddet högt under glasögonkanten och tar handen som behöver få veta att jag finns där. Tid att bryta ihop på det kalla sjukhusgolvet finns då de vassa taklamporna släcks och en vänlig själ poängterar att även mammor behöver sova.
När mitt barn är sjukt känns det fint då en vän levererar strumpor med röda jordgubbar på och ett korsord. Då det plingar till i telefonen: ”Hur har ni det?”
När mitt barn är sjukt får jag ett behov av att kontrollera det kontrollerbara. Då pappan tar sjukhusskiftet radar jag raka rader i diskmaskinen där hemma och städar hela köket. Ett för mig helt nytt behov.
Den nya vardagen är här för att stanna. Jag är nästan mig själv igen. Vi är en normal familj, men med en onormal vardag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.