När människan går till val
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Går till Yle:s valkompass, den som fått kritik för att det inte beaktar kultursektorn alls i sina frågor. Valets kärnfrågor ligger på annat håll, har man sagt. Det är förstås fel, för varje riksdagsval handlar om alla frågor.
Men att skapa frågor kring kultur som ska få rätt kandidater att fastna på rätt tagg är förmodligen svårt när partier och kandidater inte är vidare tydliga. Undantaget den gruppering som tänker på ”kultur” som ”etnicitet”, man vet åt vilket håll det lutar.
Efter den påfrestning pandemin var för kulturen förväntade man sig ett större intresse. I stället förstärker man tanken på kultur som nånting man förkovra när man inte är upptagen av pandemier, krig, bankkriser, klimatet.
Svarar på kompassens frågor med tillgång till de nyanser den ger. Delvis av samma åsikt, delvis av annan…
Fram spurtar en kandidat jag faktiskt kunde tänka mig att rösta på. På köpet får jag reda på hur ”min” riksdag skulle se ut.
Där finns många färger, proportionerna avslöjar jag inte här. Minst finns av dem som levererat de senaste årens kulturministrar, det matchar min besvikelse över deras syn på posten som tambur för något med större prestige.
Själva bilden av ”min” riksdag är klurig och frestande, ett riksdagsval är ju en kollektiv historia. Den kittlar kanhända en ytligt liggande allsmäktighetsnerv.
Bland färgerna i mitt val finns också ett par pluppar av ny kulör, de tillhör Djurrättspartiet, jag vet vilka frågesvar som drog dem dit. Det är svårt att veta vilka chanser partiet på riktigt har, men nu läser jag i alla fall deras program.
Vilka andra partiprogram har jag läst? Handen på hjärtat. Sannfinländarnas, faktiskt. Om man tillhör en minoritet är det nyttig läsning.
Och andra partier borde läsa Djurrättspartiet program. De frågor de formulerar tar alla ställning till i sina handlingar, ofta oreflekterat, att inse det kan kännas lite otäckt.
På några håll har medierna redan pekat på att valet är ett djurval med de gamla vanliga vilda djuren i fokus. Kan lätt tänka mig att politiker, särskilt inför val, inte är överförtjusta i djurrelaterade frågor. Ändå måste de hanteras, kort- och långsiktigt.
Djurrättspartiet, som jag hört öppet avhånas, skriver uttryckligen att deras syfte inte är att ge djuren ”mänskliga rättigheter”, de vill arbeta för en rättvisare värld, med hänsyn till alla arter.
Det är en stor sak, och jag vågar tro att många väljare, unga och gamla, vill ha en sån förändring. Jag hoppas att jag lever den dag då regeringspartierna håller presskonferens om goda nyheter för faunan.
Människan själv tillhör djuren, på många plan kännas det som ett pinsamt faktum. Inför djur har jag ibland känt en formlös skam. Skam över vår tanklösa brutalitet.
Samtidigt har jag en djup respekt för mina förfäder som livnärt sig på jordbruk med begränsade djurbestånd, där de alltid prioriterat djurens välbefinnande, inte enbart som en lönsamhetsfråga utan som det enda tänkbara.
Den rikssvenska författaren Aase Berg, som befattat sig mycket med förhållandet människa, djur och natur i sina ofta ganska bryska texter, säger att relationen är en fråga om balans. Den balansen är människans ofrånkomliga ansvar.
I hennes senaste bok ”Spöket” (som är namnet på en kär hund) är en av poängerna att människan missbedömer sin egen position. Människans förälskelse i rollen som härskare och utnyttjare av världens resurser (också de som har hjärta och lungor) har gjort henne alltför sårbar.
”Det som på ytan liknar överläge är i själva verket svaghet”, säger hon.
Den frågeställningen är kulturell, filosofisk och alla dagar hett politisk.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.