När man tappar sina löv
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I början av december 2019 vandrade jag längs en vinodling uppe i de spanska kullarna utanför Barcelona. Det var vinter och vinrankorna såg nästan döda ut. Tappade bruna löv låg och multnade på marken och något enstaka visset löv hängde också kvar på de nakna, sovande grenarna.
Jesus använde en liknelse om att han själv är vinträdet medan vi är grenarna inympade i den stam han utgör. Det beskriver inte nödvändigtvis en tillvaro där man ständigt fylls på med livgivande sav och allt i livet grönskar.
Allt har sin tid. Det finns en tid att gå i vila, vissna ner och tappa löven. Mycket i livet är cykliskt.
Fastlagssöndagen markerar en vändpunkt i kyrkoåret. Jesu offentliga verksamhet går in i ett nytt skede. Han börjar styra vandringen mot Jerusalem och mot de skeenden som väntar där.
Det som hägrar vid horisonten är en process av avklädande och nedvissnande tills bara nakna och kala grenar återstår. Traditionen lär oss att Kristus, genom sin förnedrande vandring mot Jerusalem och påskens död, i förlängningen faktiskt vandrade mot uppståndelse och gryning.
Vägen leder mot vårens liv och ljus när de tillsynes döda grenarna igen skjuter färska gröna skott. Det tillsynes döda gror och börjar växa.
Kyrkoåret kan hjälpa oss förstå livets cykliska beskaffenhet. Det finns kristusmönster som går igen hos den person som vill och vågar underordna sig. Tillströmningen av livgivande sav från trädet sinar ibland.
På det följer tiden när det är rätt att tappa sina gröna löv och stå naken i den vintriga snålblåsten. Vardagen blir en vandring mot Jerusalem. Det är då som de grenar i ens liv som inte har kapacitet att bära frukt vissnar och skärs bort. Avklädandet blir en reningsprocess.
Vintervilan när vi tappar våra liv blir i förlängningen en vandring mot vårens liv och ljus. Vinrankan skjuter nya och gröna skott. De gamla löven behöver vissna för att kunna bytas ut mot nya gröna skott när uppståndelsesolen stiger över horisonten under påskmorgonens gryning. De nya friska löven är mera livskraftiga än de gamla. Skönt att få tappa de gamla när de tjänat ut sitt syfte!
Att underordna sig Kristus innebär inte bara att få uppleva tiderna när saven svallar, grönskan sjuder och vinträdet dignar av solmogen, söt frukt. Det innebär också att underordna sig vandringen mot Jerusalem och Golgata.
Låt oss därför tillsammans med trädgårdsmästaren slå följe i vandringen upp mot Jerusalem i dessa heliga fastetider.
Frank Berger
teolog och frilansande musiker
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.