När man odlade kålrötter på Esplanaden i Helsingfors
Huvudstadens ödesår. Hur 1917-18 upplevdes av Helsingfors befolkning får man ta del av i ”Märklig är nu världens gång”, där dagböcker, brev och pressklipp beskriver händelser, stort och smått, dag för dag.
”Märklig är nu världens gång”.
Kollektiv Helsingforsdagbok 1917-1918”
av Samu Nyström och Jörn Donner
Omslag: Anders Carpelan
Schildts & Söderströms, 2017
349 s.
”I dag försökte vi ha en ledig dag – På kvällen fick vi höra om tråkigheterna i Viborg, en skärmytsling mellan rödgardister och skyddskåren lär ha ägt rum. Vi gick ett större sällskap och tittade på ’Borgaren som adelsman’. Ibland är det riktigt uppfriskande att få skratta. Lindfors är en mästare.”
Så lyder dagboksanteckningen för den 20.1.1918 i volymen ” Märklig är nu världens gång”, som är en kollektiv dagbok från Helsingfors från november 1917 till och med december 1918, sammanställd av Jörn Donner och Samu Nyström, den senare historiker med stadsliv i kristid som specialområde.
Inlägget från för exakt hundra år sedan är av Santeri Alkio, Agrarförbundets lantdagsledamot. Han är en av de mest kända skribenterna, men tidsbilden är skapad av många: av män och kvinnor, yngre och äldre, röda och vita, bildade och oskolade. En skevhet finns förstås, upphovsmännen kommenterar den i sin inledning. Om man utgår från skrivna källor kan man inte täcka allas röster.
Men några inlägg minns på sitt sätt de ohörda. Lärarinnan Gurli Sévon-Rosenbröijer besöker familjer där barnen är många, misären stor, mannen kanske fängslad eller död, och skriver i maj 1918: ”’Huru kännes det riktigt för en fin fröken att se så mycket elände?’ frågade en arbetarhustru av mig. Jag undvek att svara, ty jag ville inte erkänna att det kändes ungefär som att få stryk med brännässlor.”
Många av texterna fylls av en ångestladdad medkänsla, men de kan också ha en distanserad och ironisk ton, som hos Väinö Pesola (senare en märkesperson i finländskt musikliv) som är lite på tjugo när han som studerande i Helsingfors hamnar mitt i händelsernas centrum.
Men när Santeri Alkio går på teater är det bara några dagar tills Finland är mitt i ett inbördeskrig. Att följa skeendet dag för dag, i skriven realtid, är omtumlande. Att bo i en stad där skottlossning hörs från gatan, där fienden kan komma och ringa på – sånt har ju skett hos oss! Här kommer det tätt inpå.
Känslorna är ofta högt uppskruvade och uttrycket tar sig olika ut, delvis beroende på vilken klass, vilken sida man tillhör. Tonfallen hos till exempel Kai Donner, politisk aktivist på vita sidan, är komprimerade på randen till högdragenhet. Han råkar vara Jörn Donners far – deras respektive framtoning kan få belysa att vi nu lever i en helt annan värld än den som var Helsingfors och Finland då.
Andra katastrofer tar vid när skjutandet är över. Som flest är fångarna på Sveaborg fler än 13 000. De behandlas vidrigt. I boken börjar breven till och från fånglägret i maj. Vissa brev är utsmugglade. De handlar om hunger och om hopp, om arkebuseringar och sjukdom. De som hade någon som kunde skicka matpaket och kärleksbetygelser kanske hade en bättre chans att överleva.
Matfrågan blir den viktigaste för samtliga i stan. Alla pratar om mat, vad den kostar, hur man köar. Priserna går upp i raketfart, och i slutet på sommaren införs cellulosabröd. Då har man redan upplåtit Esplanadens rabatter för kålrotsodling.
Epidemier utbryter också. Läget är hela tiden kritiskt. I ett efterperspektiv kan man förundras över att man fick nödtorftig ordning på staden och hela landet efter det kaos som fortfarande förelåg när man gick till kommunalval med allmän och lika rösträtt i slutet av december 1918.
De enskilda politiska besluten får inte särskilt stort utrymme i boken. Märkespolitiker får ingen särbehandling, de får vara röster bland de andra. Dramaturgin är strikt almanackans, men vissa röster pockar starkt på en egen plats. En är Pesolas, en annan är Väinö Salovaaras i de intensiva breven hem från fånglägret, en tredje hans hustru Lovisas svar. Salovaara frigavs, blev senare politiker och ett par decennier senare minister.
Och en som hela tiden håller ett energiskt presens i sin hand är den unga Kirsti Teräsvuori, invånare i Helsingfors. Hon inleder den kollektiva dagboken med en beskrivning hur familjen tappar upp vatten i badkaret inför en hotande strejk i november 1917. Senare visar hon empati för en frigiven Sveaborgsfånge som uppenbarar sig vid familjens dörr och tigger mat. Hon är en av dem som krisen gör modiga.
Historieböckerna förändras. I dag är det självklart att skolundervisningen berättar detaljerat om inbördeskriget. Vardagslivets historia har också lyfts in. Men själva ortens historia i ett visst skede, berättad dokumentärt, men redigerad och upplyft till en nivå där man ser större sammanhang – det känns rätt nytt och fräscht. Ett jättestort arkiv- och urvalsarbete ligger bakom denna volym. Den kommer att vara självklar i skolor och i bokhyllor hemma, inte bara i huvudstaden.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.