När magistern förlorade sitt värde
Kolumn Ann-Helen Berg
Det har gått två år. Torsdagen den 7 april kom beskedet. Kl. 14.33. Jag hade inte ens förstått vara rädd. Jag var sjukskriven för utbrändhet på grund av dåligt ledarskap och otydliga, eller obefintliga, arbetsbeskrivningar och jag hade under många år tagit mig an alldeles för mycket jobb.
Tjugo år för samma arbetsgivare. Det skulle komma ett samtal. Det kom aldrig. Det var fegt. Och jag var för trött för att vara rädd. Inte heller hade jag insett vad förtal kan göra.
Under åren har jag levt med misstankar om cancer, lämnat en ex-man som misshandlade mig psykiskt och fysiskt, förlorat ett hus och egendom, skött ett ettårigt vikariat på några timmars sömn per natt på grund av en bortskämd drogmissbrukande granne, suttit instängd i min lägenhet medan grannlägenheterna förstörts i brand, ensam kört vilse nattetid i Los Angeles och trott att jag aldrig hittar hem igen, min man och jag har förlorat barn genom missfall.
Att förlora mitt arbete förstod jag aldrig vara rädd för.
Som uppvuxen i en företagarfamilj har jag alltid jobbat, firman var en del av familjens liv och det var roligt att få hjälpa till, god arbetsmoral lärde vi oss tidigt. Extra roligt blev det då vi som barn fick ansvarsfulla uppgifter som att räkna kassan eller fylla på dubbar, det var viktigt att de var svängda åt rätt håll, i stora plastbehållare som sedan manuellt sköts in i däcken, några maskiner rörde vi aldrig, möjligen dammsugaren.
Jag började tidigt sommarjobba och jobbade hela studietiden, jag försörjde till och med en tid en ex-man som aldrig fick någon examen. Mitt första jobb vid universitetet sökte jag inte ens, jag blev tillfrågad om jag var intresserad, jag var i slutskedet av studierna och skrev färdig min gradu efter arbetstid.
Då jag fått min examen tog jag över mera krävande arbetsuppgifter. Och sökte, bland många, en amanuenstjänst som jag fick då Arken stod klar. ”Du var överlägset bäst” sa Roger Holmström som var en av dem som valde mig. Jag var glad och stolt. ”Nu fick du jobb till pensionen” sa en annan, nästan jämnårig kollega. Jag förstod inte kommentaren då och förstår den ännu mindre nu.
Uppsägningsmotiveringen; minskade arbetsuppgifter. En formulering som förvirrat och renderat många huvudskakningar och misstrogna skratt bland dem som diskuterat ärendet. Man skaffar sig inte en personlig CV på tio sidor om man inte tar sig an uppgifter på jobbet, eller fritiden.
Under alla år har jag gått kurser och skolat mig. Utvecklats, tagit mig an förtroendeuppdrag. Det är tur att jag själv tycker att det är viktigt. Att fortbildning och magisterexamen inte uppskattas av Alma Mater är sorgligt. Så många dropouts som jag genom åren hjälpt att bli färdiga, den dyraste varianten av studerande. Att veta hur många sådana som anställts är även det sorgligt men visst, de är billigare än en utexaminerad.
Jag minns ännu chocken från den 7.4.2016 men i dag är det jag som tröstar mina ex-kollegor, som lyssnar tålmodigt och blir ledsen då jag inser att inget, eller väldigt lite, har förändrats. Mest ledsen blir jag för den undervisande personalen som med allt mindre resurser ska göra allt mer, och det är på dem ansvaret av examina vilar. Ledsen blir jag också över hur studerande behandlas, ingen har tid att hjälpa dem.
Vi är många som undrat över att ingen i förvaltningen behövde stiga åt sidan i april 2016. Inget samtal trots att det var så som ärendet skulle skötas. Ett rekommenderat brev (mitt) som löstes ut av en annan på grund av slarv hos förvaltningen. Mina ämnens professorer, fyra till antalet, som inte ens informerades om att en i personalteamet ”försvann”, det fick jag lov att göra. Listan blir snabbt lång.
Att toalettärenden växer till stora problem som får utrymme även medialt kan ses som rätt symptomatiskt. Och man inser att om de små, men viktiga!, ärendena inte kan lösas utan konflikter, ja då finns det nog ingen chans att stora problem som lika lön och rättvisa arbetsavtal ska nå någon lösning. På en rättvis arbetsplats är det de som kommit sist som får gå först vid uppsägningar efter samarbetsförhandlingar. Så inte vid det jubilerande universitetet.
Jag är stark och vet vad jag är bra på, det har jag koncentrerat mig på de senaste åren. ”Du ser så lycklig ut att man blir avundsjuk” sa en ex-kollega nyligen då vi stötte ihop på stan.
Det bjuder jag på, jag är uppväxt i en positiv miljö där vi alltid sett möjligheterna och lärt oss av svårigheterna vi tvingats genomgå. Det är en bra grund att stå på. Även då magistern förlorade sitt värde.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.