När larmet gick i Åbo — tre berättelser om vardagen under kriget
Arkiv/Emma Strömberg Carl Olof Tallgren, tidigare SFP-ordförande och vd för Konstsamfundet, evakuerades till Pargas när vinterkriget bröt ut. Foto: Emma Strömberg
På lördag är det 80 år sedan vinterkriget bröt ut. Tre personer berättar om krigstiden.
Carl Olof Tallgren, Åbo, född 1927
Jag var tolv år när kriget bröt ut. Jag blev utskickad för att hämta min lillebror från Cygnaeus skola, som då låg i korsningen mellan Köpmansgatan och Universitetsgatan. Läraren hade ringt och sagt att skolan stänger.
– Varför kommer du hem nu? frågade jag när jag mötte min lillebror.
– Fröken sa att det kan bryta ut när som helst, svarade han.
– Vad ska bryta ut?
– Inte vet jag, men det kan bryta ut.
Vi bodde vid Aura å där var Radisson-hotellet nu står, men vi evakuerades till Skråbbo i Pargas genast när kriget bröt ut. Där hyrde vi in oss hos pråmskepparen Teofidus Karlsson.
Jag var rädd de första dagarna, men vande mig snabbt vid att bombplanen flög över Pargas mot Åbo. Vi byggde genast en koja vid Skråbbobergets stup, och där tog vi skydd när de ryska bombplanen flög över.
Men ganska snabbt tröttnade jag på att sitta inne i kojan, och sprang upp på bergets högsta topp istället med de andra barnen för att titta på planen. Vi stod där och hurrade när ett ryskt plan blev nedskjutet.
Jag minns en gång då ett sovjetiskt bombplan flög så lågt att det kunde ta skydd av Skråbboberget. Jag såg piloten tydligt.
Skolorna var stängda under vinterkriget så det var en ganska annorlunda vinter. Det var speciellt att vara på landet på vintern. Det fanns så mycket att göra som man inte kunde i staden, som att åka skidor.
Margareta Hellman, Åbo, född 1925
Margareta Hellman var 14 år när vinterkriget bröt ut. Foto: Emma Strömberg
När jag kom till skolan den 30 november år 1939 möttes jag och de andra eleverna i flickskolan Heurlinska skolan av vaktmästaren som sade att vi ska vända om.
– Gå hem. Det är krig. Helsingfors bombas, sa vaktmästaren.
Samma natt evakuerades jag och mina två yngre bröder till släktingar i Kimito. Vi fick vänta länge i mörkret på en taxi som skulle ta oss dit.
Det var ingen panik. Vi var förberedda på att det kunde bli krig. Det var självklart att barnen skulle fås bort från Åbo och vi hade släktingar på landet att flytta till. Far och mor blev kvar i Åbo. Far hade tjänst nere vid hamnen och han var för gammal för att skickas ut i kriget.
Vi bodde i Kimito ända till mellanfreden som inleddes den 13 mars 1940. Vi hjälpte till på gården där det fanns kor, svin, höns och hästar. Släktingarna hade också en pälsfarm med silverrävar.
Vi deltog också i föreningsverksamhet, främst med marthor och lottor, och samlade in förnödenheter till fronten, berättar Hellman. Vi sydde bland annat snökåpor av vitt tyg åt soldaterna.
Under mellanfreden engagerade jag mig i Marthaföreningen och vi sydde och stickade plagg till männen vid fronten. Vi stickade tumvantarna med ett extra finger för att soldaterna skulle kunna trycka på avtryckaren.
Jag minns också att det fanns plakat runtom i Åbo där det stod att man ska vara tyst, för ryssarna kan höra.
Gunnel Carpelan, Masku, uppvuxen i Åbo, född 1931
Gunnel Carpelan evakuerades ända till Norge med sin bror. Foto: Emma Strömberg
Lärarinnan sade att det var alarm och skickade hem oss. Jag gick i andra klass.
Min klasskamrat och jag, som började gå hemåt tillsammans, förstod inte alls vad ordet alarm betydde. Vi frågade människor som kom emot oss, men fick inget svar förutom att ”gå fort hem nu”.
Men inte hade vi bråttom. Det var dessutom min pappa Anders Ringboms namnsdag den 30 november så jag måste köpa en namnsdagsgåva till honom. I hörnet av Slottsgatan och Auragatan fanns en tidningskiosk. Jag köpte Veckorevyn till honom och fortsatte hemåt. Våra mammor kom emot oss och sade att vi skulle skynda oss hem.
Jag och min bror Håkan och mamma Astrid flyttade till mina morföräldrars gård på Hirvensalo. Men där var det inte heller säkert. Hamnen var så nära och mina föräldrar ville skicka oss i trygghet. Vi hade bekanta i Oslo dit jag och min bror skickades kring nyår.
Men vi hann inte vara många månader där förrän kriget kom till Norge. Jag har flera gånger tänkt att det måste ha varit hemskt för föräldrarna att de tror att de skickar sina barn till säkerhet, men så blir det krig där.
Jag minns att annars var jag inte orolig eller rädd, men jag var rädd för att pappa skulle dö när han skickades till fronten.
Tyskarna invaderade Norge den 9 april 1940, och därefter var det inte så lätt att ta sig tillbaka till Finland. Ett tåg som vi skulle åka med bombades och vi kom tillbaka till Åbo först i maj.
Under fortsättningskriget var vi evakuerade i Lundo.
LÄS OCKSÅ: 4000 bomber släpptes över Åbo — hamnen var huvudmål för bombanfallen
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.