När Conan Barbaren är ens enda vän — tonårsångest, sex med docka och svärd på scenen i ny pjäs
Våldsfantasier kan vara säkerhetsventil. Men de kan också sluka en. Båda möjligheterna finns i Juho Manteres pjäs om trettonåriga Pöpös relation till Conan Barbaren, som visas på Stadsteaterns lilla scen. Conan gestaltas av Kirsi Tarvainen, Pöpö av Miro Lopperi.
Teater i dag lånar emellanåt handgrepp från ståuppandet, till exempel i konfrontationen och jakten på skratten. Det är en krävande genre som kräver högt tempo. ”Rakkaani, Conan Barbaari”, som ges på Stadsteaterns lilla scen, kör också hårt från start.
Pjäsen använder grafisk populärkultur, inte bara som hänvisning, utan som en del av stoffet. Juho Mantere som står för manus och regi har sagt att mycket i texten är självupplevt. Flykten in i våldsam fantasy (och hårdrock) var ett sätt att kompensera bristen på tillhörighet han upplevde som ung på en liten ort i arbetslöshetens 1990-tal.
Huvudperson är Pöpö, tretton år. Han mobbas hårt i skolan. Det är krokben direkt, och näsblodet tvättas inte bort under hela första akten. Men på ytplanet måste man skratta åt Kirsi Tarvainens lärare som talar med ett olycksbådande vibrato har ett skjutvapen i klänningsfickan.
Mamma och pappa är obehagliga i all sin alldaglighet. Vem om inte Ulla Reinikainen (mamma) kan torka damm på randen av en avgrund av ambivalens? Kimmo Rasilas pappa är klibbig på ett avskärmat tjänstemannaaktigt vis.
Stadsteaterns mest garvade skådisar – de som hålls på banan i alla svängar – backar upp Miro Lopperi som är Pöpö, den enda som bara har en enda genomgående roll. Ulla Koivuranta som kompletterar fyrklövern runt honom har tre olika roller, den mest synliga är som Robert E. Howard, ”Conan Barbarens” upphovsman, verksam under 1930-talet.
Han öde (självmord) är tänkt som möjlig parallell till Pöpös, som allt mer fylls av våldsfantasier. Conan själv uppträder också, och man ser att skådespelaren är Kirsi Tarvainen som alldeles nyss gnällde fram en psalm i skollärarens gestalt. Att det finns en överlappning som ser ut så här ger en känsla av illusionslöshet. Alla är lika svekfulla.
Manuset verkar emellanåt vara i osynk med den sceniska kompetensen, på det delikata viset att skådisarna ibland springer före, replikeringen kommer efter det som redan är åskådliggjort. Återstår en del oneliners som garanterat drar ned skratt.
Hela tiden ska man ju inte heller garva åt en historia som denna, det är en vetskap som manuset och regin förstås har.
Miro Lopperi (känd bland annat från Takomos uppsättning av ”Frankenstein”, som Mantere regisserade) är bäst när framställningen glider bryskt mellan fantasi och verklighet och landar i en skruvad känsla eller scen.
En sådan är då Pöpö ger sig hän åt en sexfantasi som skildras inifrån en papplåda med motparten som docka, med barbielånga ben. Eller slutscenen, där han manipulerar ett klassfoto projicerat på fondväggen med hjälp av 90-talets pedagogiska hjälpmedel, overheadprojektorn.
Grafiskt berättande och musik bidrar också formmässigt, med stilisering och volym. Det är snyggt jobbat, men teaters inarbetade formspråk, den bit som sitter i skådespelarens röst och gestik, tar hem spelet när det gäller blandade känslor, öppna slut.
Hur det går för Pöpö får man föreställa sig, men samtidigt som pjäsen har premiär börjar rättegången mot den som attackerade sina skolkamrater med en sabel i Kuopio i fjol. Det är det första jag tänker på när Conans svärd sänker sig som en vinjett över scenen.
Rakkaani, Conan Barbaari
Manus och regi: Juho Mantere
Scenografi: Jani Uljas
Dräkter: Tuomas Lampinen
Ljusdesign: Jari Sipilä
Ljuddesign: Mika Hiltunen
I rollerna: Miro Lopperi, Ulla Koivuranta, Ulla Reinikainen, Kimmo Rasila, Kirsi Tarvainen
Premiär på Stadsteaterns lilla scen 9.9.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.