När allt mer blir tjänster som köps och säljs försvinner dessa sammanhang där människor möts kring en gemensam angelägenhet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När Pargas stad ville använda bekämpningsmedlet glyfosat för att bekämpa den invasiva arten vresros för att det är det billigaste alternativet, ställde Pargasbor som protesterade mot detta förfarande själva upp för att klippa ner buskarna manuellt.
En av initiativtagarna Mathias Johnson sade till ÅU att han förstår att Pargas har trängd ekonomi och därför tänkte att han själv kan dra sitt strå till stacken. Han beskrev talkot som ett trevligt söndagsprogram för hela familjen där man samlats för ett gemensamt syfte. Han uttrycker hur det gemensamma målet ger något mer till umgänget.
Talkoarbetet har potential att skapa möten mellan invånare, och genom den gemensamma sysslan, öka ens känsla av delaktighet och samhörighet både med platsen man bor på och med människorna där.
När allt mer blir tjänster som köps och säljs försvinner dessa sammanhang där människor möts kring en gemensam angelägenhet.
När invånarna i ett husbolag inte ställer upp på gårdstalkot, tvingas man köpa fler gårdskarlstjänster och bolagsvederlaget måste höjas. Invånarna får tunnare plånböcker och beröringspunkterna med dem man bor närmast minskar.
Att det går så enkelt att dra ihop till ett talko i Pargas och samarbeta om arbetet med staden, visar på en av de goda aspekterna med en mindre ort. Där man redan har en känsla av gemenskap är det inte ett så stort steg att dra ihop till gemensamma projekt.
Mina besök till små skärgårdssamhällen har efterlämnat ett stort intryck. Att byalaget på Keistiö i Iniö med gemensamma krafter har fixat gatubelysning med vindkraft, eller att Rosalaborna gemensamt kavlar upp armarna för att få en ny allmän brygga till byn är ta det gemensamma arbetet för hemortens bästa till en ny nivå. När jag möter människor i byar i Åbolands skärgård får jag höra bland annat: “här tar vi hand om varandra”, “här sköter vi saker på vårt sätt”.
Är det omöjligt att få en känsla av bygemenskap också i staden? Nej, det behöver inte vara det, men kanske behöver invånarna ställa upp på gårdstalko för att man sedan ska kunna be om socker av grannen i lägenheten bredvid när det egna har tagit slut.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.