Anja Kuusisto 21.10.2019 05:00

I början av 2019 bokade jag en resa till Makedonien, i början av oktober besökte jag Nordmakedonien. Destinationen hade inte ändrat, men landet jag reste till hade under de månader som gått hunnit byta namn.
Nordmakedonien erbjuder ett exempel på de utmaningar som en nyetablerad stat i ett område där gränserna historiskt och geografiskt har varit flytande kan ställas inför. Regionen har under seklernas lopp ingått i en antik stormakt, de medeltida bulgariska rikena, det bysantinska imperiet och det osmanska riket.
I Balkankrigen 1912–13 erövrades området av Serbien, och kom genom det efter första världskriget att ingå i den stat som blev Jugoslavien. Inom Jugoslavien utgjorde Makedonien sedan 1946 en delrepublik, men någon självständig stat hade området aldrig utgjort före 1991 då det utropade sig självständigt.
Att den nya staten valde att kalla sig Makedonien väckte ramaskri i grannlandet Grekland, där man fruktade att landet hade territoriella anspråk på det nordgrekiska landskapet Makedonien, med bland annat landets andra största stad Thessaloniki. Makedoniens medlemskap i FN 1993 godkändes först efter att Grekland hade fått igenom sitt krav att landet inte fick heta Makedonien. Som en provisorisk lösning bestämdes att landet i internationella sammanhang skulle heta FYROM, som stod för The Former Yugoslav Republic of Macedonia.
Lösningen, med sin hänvisning till en före detta statstillhörighet var unik, närmast jämförbar med att Finland skulle namnges ”Tidigare svenska riksdelen Finland” eller ”Tidigare ryska storfurstendömet Finland”.
Namndispyten, som bland annat förde med sig att Grekland saboterade Makedoniens avsikt att föra medlemskapsförhandlingar med NATO och EU, fortgick i nästan tre årtionden innan en lösning kunde nås. År 2018 inledde de två ländernas ledning förhandlingar, i vilka ett krav från grekisk sida var att namnet Makedonien försågs med en bestämning, exempelvis Norra Makedonien, Övre Makedonien eller Nya Makedonien.
 
I september 2018 ordnades i Makedonien en rådgivande folkomröstning i namnfrågan. En övervägande majoritet godkände ändringen, men oppositionen som hade bojkottat folkomröstningen vägrade godkänna resultatet med hänvisning till det låga valdeltagandet.
Även i Grekland demonstrerade nationellt sinnade mot att regeringen ämnade godkänna att Makedonien skulle få ingå i landets namn. Trots protesterna röstades namnförändringen igenom i parlamentet och  Makedonien blev Nordmakedonien. Statsministern underströk dock att landets invånare fortsatt skulle kallas makedonier.
Utöver namnfrågan har den makedonska statsmaktens offentliga bruk av historien ansträngt de grekisk-makedonska relationerna. Den nybildade staten har anklagats för att i avsaknad av ett ”eget” förflutet ha approprierat en viktig del av grekernas historiska identitet, nämligen arvet efter det antika makedoniska riket under Alexander den stores tid på 300-talet före tideräkningens början. Detta rike existerade hundratals år före slaverna, förfäderna till dagens (nord)makedonier, anlände till regionen.
Ambitionen att koppla dagens nordmakedonska stat till regionens historiska arv har tagit sig uttryck på ett sätt som under det senaste årtiondet har förvandlat landets huvudstad Skopje till ett bisarrt exempel på offentligt historiebruk.
 
Inom ramen för projektet Skopje 2014 har statsmakten uppfört tiotals monumentala byggnader, statliga ämbetsverk och museer, i nyklassisk stil i stadens absoluta centrum. Omvandlingen, som saknar  motsvarighet i dagens Europa, har på bara några år förvandlat Skopje till Europas ”Capital of Kitsch”, som en journalist i The Guardian träffande summerade sitt intryck 2015.
Förutom monumentalbyggnaderna – inklusive en triumfbåge – har hundratals statyer i olika storlekar från de mest varierande historiska epoker uppförts. Mest iögonenfallande är en gigantisk ryttarstaty som föreställer Alexander den store, men som i en illa dold försonande gest gentemot grekerna officiellt omnämns som ”Krigare till häst”. Som ett led i den försoningsprocess som ledde till namnändringen avlägsnades Alexander den store också från det namnet på den internationella flygplatsen i Skopje och landets huvudväg.
I allt det bisarra är det skäl att påminna om den betydelse historien har i skapandet av nationella identiteter, inte minst i regioner som saknar en egen statlig historia. Nationalismforskaren Miroslav Hroch har framhållit att en föreställning om ett delat förflutet är en förutsättning för skapandet av en nationell identitet – och understrukit att det uttryckligen är föreställningen, snarare än att berättelsen är ”sann” i absolut bemärkelse, som är avgörande.
Dagens Nordmakedonien ett modernt exempel på hur statsmakten använder historien som ett politiskt verktyg, i en balkansk region där ett krångligt och mosaiskt förflutet onekligen gör  förutsättningarna för att lyckas utmanande. Och hur detta kan göras på ett sätt som samtidigt fascinerar och förfasar.
Johanna Wassholm är historiker vid Åbo Akademi
 

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln