Nalle Valtiala skriver som han cyklar, mycket och fort, men han tänker som ett träd, förgrenat och förankrande
BOKEN. Nalle Valtialas senaste bok ”Semper betyder evighet” kan läsas som en syskonbok till ”Rid söderut med vinden” som utkom 2016, båda utgår från en cykelfärd i Kalifornien.
I ”Rid söderut med vinden” företogs färden för att hedra den bortgångna hustrun C, allt som berättas underkastas C:s magnetism och gör boken mycket vacker. Hon finns med i den nya boken också, i leenden och vinkningar och som en som vet vem Nalle Valtiala är.
Valtialas författarskap är mångskiftande och spänner över många genrer – novell, roman, essä, hörspel, kåserier och kolumner. I ”Semper betyder evighet” tycks episoder och infall från mycket i den tidigare produktionen stråla samman.
Den är en associativ dagbok, där cykelfärden genom Kalifornien är stommen och minnen från barndom och ungdom släpps fram lika väl som litterära frändskaper och inhämtat eller upplevt om natur och miljö. Boken hinner med 155 numrerade stycken, ibland bara på någon rad, ibland i en utsträckning på några sidor.
Resan till Kalifornien har ett syfte, att återse de redwoodträd som växer där och som i kraft av sin ålder – de kan bli ett par tusen år – har en oemotståndlig dragningskraft på en som förhåller sig till världen som Nalle Valtiala.
Han är inte ensam om att känna den dragningskraften. Julia Butterfly Hill, som ockuperade ett hotat redwoodträd och levde i dess trädtopp i två år, är väl den som är oöverträffad i gensvar och individuell handlingskraft. Hon lyckades också förhindra att timmerbolaget fällde trädet.
”Semper betyder evighet” är tillägnad henne, och om henne har Valtiala också skrivit ett hörspel som sänts i vår radio. Under resan – i texten – fladdrar också ställvis en fjäril, man avläser den som en återkommande påminnelse om henne.
Redwoodträden kan bli mer än hundra meter höga. De är också motståndskraftiga mot bränder, men elden kan skapa ihåligheter i träden, rum som kan ge skydd åt skogens djur. Redwood har varit användbart till mycket som varit till stor nytta för människan. Men senare tiders hänsynslösa rovdrift på skog har gjort träden utrotningshotade. Klimatförändringen innebär också ett hot.
”Old trees are our parents”, och kanske föräldrarnas föräldrar. Så skrev Thoreau i sin dagbok i mitten på 1800-talet. Och en sådan återklang får de i texten. Där lämnar de ibland rum för snabba blickar på gamla släktingar, de som bytte namn från Walldén till Valtiala, gamla faster Anna i Sverige som gav besökande Nalle en blank peng, myllret av anförvanter som författaren sorterar enligt livslängd.
Har inte vissa av dem ett oroväckande kort livsspann? Det finns en scen där Valtiala och hustrun planterar en liten ekplanta, fraktad från Sverige invirad i en näsduk. Den blir deras första barn, säger författaren. Att relatera till träd är också ett sätt att begripa tiden. Att plantera ett är som att förlänga livet.
Valtialas författarskap har alltid haft en kontaktyta till naturen och miljön, han har skrivit essäer och kolumner i miljöfrågor, han var aktiv redan när miljö sågs som ett flummigt särintresse. Ämne för hans doktorsavhandling blev James Fenimore Coopers historier där skogslandskapen spelar en viktig roll. Avhandlingen skymtar i den aktuella boken, som en gåva till en hjälpsam person (som försäkrar att han visst ska läsa den!).
Senare har Valtiala också skrivit om Susan Fenimore Cooper (dotter till James), en tidig förkämpe för ekologisk livsstil. Men i ”Semper betyder evighet” kan man se spår av Valtialas lite bråkiga pojkbokshumor. Och ibland är avsnitten snabba som en språngmarsch, eller för den delen som hos en garvad långfärdscyklist. Liksom cykeln han trampar har ”ettriga bromsar” kan resonemangen ibland tvärnita vid ett incitament som kräver att en anekdot snabbt ska relateras. Det kan göra stilen komprimerad, njutbar men inte alltid helt lättläst.
Men anhalter görs också vid antika filosofer, till exempel Herakleitos, som i Valtialas studium öppnar sig mot en panteism som lätt kan krokas i en ekologisk livsstil. Då hänger allting ihop, ”hela härligheten: naturen, historien, religionen, lagen och moralen”.
Ser man det så passar också de stora urtidsträden och minnet av faster Anna utmärkt i samma berättelse. Valtiala beskriver sig själv vid ett par tillfällen som nostalgiker. Det är mest en litterär fint. Han har visserligen hunnit passera åttio, men han tänker framåt, som ett träd, förankrande, förgrenande.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.