Freja Rudels 30.11.2021 18:43

Aldrig har logon för Ellips förlag suttit så fint som på omslaget till My Lindelöfs diktsamling ”Land (fragment)”.

I klammern som omger de tre punkterna framträder flera centrala aspekter av Lindelöfs diktning: tystnaden, tomrummet, övergången, aktiveringen av skiljetecknens eget språk och försöket och förmågan att läsa tecken bortom orden.

Lindelöf inledde sitt författarskap 1988 med prosasamlingen ”Öar som vill”.
Ett drygt decennium senare debuterade hon som poet med ”Hindens klöv” och har därefter gett ut ytterligare fyra diktsamlingar.

Mellan böckerna finns ovanligt mycket tid och på boksidorna rymd. Lindelöf skriver små böcker vars anspråk ligger i anspråkslösheten.

Det är poesi som kräver din uppmärksamhet, som förutsätter att du stannar, öppnar dig och inväntar behållningen.

I ”Land (fragment)” renodlar Lindelöf detta. Samlingen är utpräglat fragmentarisk.

Att tillägna sig den är att famla bland orden och greppa efter ledtrådar i helheten. Innerflikarnas presentationer, litteraturlistan där bak, den dimmiga skogen på omslagsfotografiet och fågelperspektivet varur det betraktas – allt behövs i tolkningen.

I ”Land (fragment)” har hon övergett jaget helt och hållet

Och tolkningen förblir tentativ, inte sällan en sorts spegel. Lindelöf skriver den typ av dikt som läser läsaren. Och det finns all anledning att se sig i spegeln.

Men också att öva sig i att se bortom den.

Någonstans där identifierar jag ett av Lindelöfs ärenden. I ”Land (fragment)” har hon övergett jaget helt och hållet.
Här finns ett du och ett vi, men framförallt finns här materia: djur, natur, mineraler, grundämnen, vatten och ännu mera vatten.

Människan, den utblickspunkt jag per automatik skriver in, övergår under samlingens lopp i djurets och utmynnar i någon sorts kosmiska beståndsdelar.

Det antropocentriska perspektivet skrivs sönder och öppnas för större sammanhang: ”vattenådrors kalla / strömmar, kiselstjärnor, allt / vi kanske var / men glömt.

Det ekopoetiska stråket som löper som en röd tråd i Lindelöfs poesi är angelägnare nu än någonsin och den insikten är konstant närvarande:

”Hur kan vi dölja att timmen är slagen? Glittra?
Hur kan vi flöda och skifta?”

Den inledande diktens duggregn övergår fort i hällregn, smältande isar, förskjutna flodbankar, stigande havsytor och krympande land – fragment.

Lindelöf skriver fram klimatförändringen som en ständigt pågående förlust som genererar nya förträngningar, nya sorger och tvingar oss att uppfinna nya förklaringar – kanske främst till skydd mot det oerhörda i det definitiva som händer:

”vi / konstruerar nya instrument för varje aspekt av försvinnande, / kämpande mot en förvirring utan like, varje ny beskrivning / saknar sitt motstycke, varje sorg är av en ny art, ersätter / varje utdöd aspekt av livet.”

Frågan om hur man ska förhålla sig till naturen, den stundande undergången och den egna rollen i detta avtecknar sig i diktens hur. Lindelöf provar ut och skriver fram olika positioner.

Avslöjar dem som ohållbara, men letar kanske framförallt efter ett möjligt sätt att nämna och se.

Eller kanske snarare att läsa och lyssna.

Nyfikenheten tar diktens vi närmare vattenranden, på vägen trampar de ner naturen. Förklaringarna vi desperat formulerar i takt med att värld efter värld slukas av vattnet, lyfter och flyttar högre upp, så som vi klättrar undan den stigande vattenytan.

Beskrivningarna tar oss till sfärer bortom det våta och sjunkande. Och samtidigt är de, som i citatet ovan, ett sätt att sörja, att leva i och förhålla sig till katastrofen.

”Vem tillhör Cerura vinula?”

Utan fördömanden och moralisering rör sig Lindelöf genom och bortom detta människans predikament av ansvar, skuld och ord som så lätt stannar vid navelskåderi.

Hennes blick löper över spåren som omger oss, stenar, kaveldun och repstumpar varvas med artnamn, fornfynd och regnets alla tonarter. Kultur och natur, det bebyggda och det orörda löper konstant in i varandra.

I hyreshuset letar sig åsynen av floden in i hissens spegel och styrox är som en art bland andra. Naquane och Valca monica är ortnamn som flimrar förbi, platser berömda för sina hällristningar.

De fungerar som en påminnelse om att vår tid inte är den enda. Lika lite som vårt språk är det.

Cerura vinula – fjärilen som på svenska kallas större gaffelsvans – är en av de väsen vars uttryck Lindelöf dröjer vid.

”Vem tillhör Cerura vinula?” frågar hon. Jag googlar och möts av en egenartad larv. När den känner sig hotad lyfter den huvudet och blottar något som ser ut som ett grimaserande skräckansikte med gapande käft.

Här sitter jag nu med bilder av larven – en så talande figur – och frågan: vem tillhör den? Vems är den att läsa och tolka? Och var sitter egentligen skräcken?

Det lilla rymmer det riktigt stora hos Lindelöf.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln