Ann-Christine Snickars 27.08.2024 06:30

”Boy meets girl” är grundpositionen för alla kärlekshistorier där kontrahenterna är unga och fräscha. Distraktionerna ska vara få. I ”Once”, som först kom ut som film och sen som musikal är de två inte stöpta i Hollywoodform, de möts av en slump och har musiken gemensamt. I rollistan när de kommer upp på finsk scen kallas de ”Poika” och ”Tyttö”.

En del av historiens dragningskraft är att musikalpubliken vet att det fanns en romans mellan Glen Hansard och Markéta Irglová , som gjorde musiken och spelade i filmen. Deras europeiska ursprung (Irland respektive Tjeckien) får också en viss exotisering på Broadway, den får i viss mån leva vidare här, som i en saga.

Ett avgörande kraftfält bildar musikernas verksamhet också utanför ”Once”, pjäsens roller är ju förankrade i reella karriärer, det kan vara viktigare än romansen. ”Once” lanserades först i Finland på Lilla teatern av Jakob Höglund , som har en osviklig instinkt när det gäller musik och dans som scenkonst. På Stadsteatern i Åbo kommer ”Once”, i regi av Mikko Kouki , upp på stora scenen för att man räknar med en stor publik.

Storyn får kämpa lite extra när den saknar det intimare rummets förtätning, eller filmens en gång för alla bestämda vinklar. Estetiken är den känslosamma låtens, den ska gång på gång dra en till känslan (av förälskelse, eller dess försvinnande).

Men ”Once” handlar inte bara om romantisk kärlek utan också om konst, om sociala och personliga relationer, om arbete. Vad ska till för att en låt ska födas, publiceras och nå en publik? Det är inte bara så enkelt som att man ”håller fast vid sin dröm”, fast det är mottot som finns tryckt synligt i programbladet.

Det behövs mer än det: andra som tror på en, konkreta resurser, pengar. Själva titeln syftar också på det prokrastinerande i ordet (en gång ska min låt bli klar och slå folk med häpnad!) mer än det antyder något om kärleken och en idealiserad partner, den enda rätta.

Blir bakgrunden synlig kan man väl få projicera sin romantiska känslosamhet på allting! Mikael Saari och Linda Hämäläinen i huvudrollerna spelar nedtonat – utom när de trakterar instrument och sjunger. Ibland är Saari mer en finländsk tillknäppt man med kärlekssorg än en social irländsk man med musikerdrömmar. Men i låtarna kommer han till sin rätt.

Utan musiken, den folkinspirerade som är inkluderande och öppen – och låtarnas individuella dramaturgi som ger plats för längtan och melankoli – skulle dramat stå sig slätt, knappt en existera. Linda Hämäläinens roll för in en värme och säkerhet, som inte är bara musikalisk, den har en annan lyster än filmens, mer jordat jämställd, kanske.

Jag tycker om det, och duetterna mellan henne och Saari är höjdpunkter, just för att bägge lyser. Slutsången, som i Åbo stadsteaters uppsättning heter ”Hetkeen jään” (originalet heter ”Falling Slowly”, blev blixtsnabbt en hit), är ett innerligt avsked. Egentligen är alla låtarna just det, i sin varierande bitterljuvhet.

Ensemblen , där alla spelar varsitt instrument, ser till att tempot och livsglädjen upprätthålls. Att de stormar in och musicerar av liv och lust ger syre till hela föreställningen, de sessionerna är mer minnesvärda än scenerna där musiken ska sitta organiskt i dramat, i replokalen, till exempel.

Ensemblens myller krymper också den stora scenen, som inte alltid är bra för den rent känslomässiga akustiken. Emotionerna riskerar flyta ut. Men det motverkas också av hur man låtit rymden ovanför scenen fyllas med ljuspunkter eller med föremål som hastigt sänks för att berätta var vi befinner oss, i musikaffären eller dammsugarverkstaden. Scenografen Peter Ahlqvists antydda stadsmiljö med stuprännor som sträcker sig hur högt som helst har också en inramande inverkan.

Utanför huvudkaraktärerna blir rollerna ibland stereotypa eller målade med markerad kontur. Det kan vara roande som hos den expressiva musikhandlaren ( Otto Kanerva ), eller bankdirektören ( Stefan Karlsson ) som sjunger hellre än bra, värmande som hos den robust omtänksamma tjeckiska mamman ( Ulla Koivuranta ) eller den korthugget finkänsliga dammsugarreparerande pappan ( Mika Kujala ), klarögt charmfullt som i barnrollen, liten dotter (på premiären Elisabet Saine ).

Men det är när alla tar upp sina instrument som föreställningen lyfter.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln