Munkvikenbor åkte 150 meter ned, och lärde sig bland annat att gruvan kan bli vattenfylld om cirka 70 år
Munkvikföreningen fick göra en sällsynt rundtur i gruvan tack vare sitt samarbete med Nordkalk kring föreningens jubileum. Foto: Anja Kuusisto
– Titta vilken sten jag har hittat, säger Valentin Westerbäck och visar stolt upp en fin, vit kalksten.
Han är kring en meter hög själv men står på 130 meters djup under havsnivån, eller 150 meter lägre ned än den gruvkant därifrån utfärden har börjat.
Kalkgruvan i Pargas är en fascinerande plats.
När Munkvikföreningen meddelade sina medlemmar att föreningen ska få besöka gruvan reserverades platserna i bussen i snabb takt. Lite över 40 deltagare kom med på gruvrundtur – eller egentligen på ett besök i dagbrottet som gapar öppet i Pargas.
– Det är tack vare vårt samarbete kring 35-årsjubileet och den bok som vi ger ut som idén föddes, berättar ordförande för Munkvikföreningen, Mona Lehtonen.
Sällan öppen för allmänheten
Nordkalk har numera sällan öppet för allmänheten, vanligen under evenemanget European Minerals Day vartannat år. Men då den dagen tidigare i höst inhiberades, beslöt företaget att ett undantag kunde göras för invånarföreningen från stadsdelen som betraktas som en granne till Nordkalk.
I bussen finns de som har besökt gruvan många gånger och de som besöker den allra första gången.
Geologen Gerhard Hakkarainen berättar om att det har brutits kalk industriellt i Pargas i 120 år, i mindre skala länge före det. Redan grundades 1914 också den första cementfabriken.
– Nuförtiden bryter vi 1,2 miljoner ton råsten till cementframställning och förädlar den. Det resulterar i 1miljon ton som säljs som produkt.
– Man kan säga att 50 till 60 procent av alla betongkonstruktioner i Finland är byggda med sten från den här gruvan, det är en ganska hisnande insikt.
Kolla mitt i bilden, där finns en 70-80-tons dumper men på håll ser det ut som en ”leksaksbil”. Foto: Anja Kuusisto
Gruvan har försett omvärlden med 140 miljoner ton sten
Gruvan ligger alltså i dag på 130 meters djup under havsnivån, är två kilometer lång och en halv kilometer bred. Det har brutits 140 miljoner ton sten ur den – också det en så hisnande mängd att den snarast är obegriplig.
Att köra ner längs serpentinvägarna går på en dryg kvart, och det hinner skämtas en del om bromsarna i bussen.
Väl nere blir alla ivriga och det finns knappast någon som kan låta bli att ta fram mobilens kamera.
Lasse Alhonen tittar sig omkring och minns gamla tider.
– Jag gick i yrkesskolan 1959–62, och på den tiden fanns yrkesskolan här uppe vid gruvkanten. Sen blev det ändå att jag for till sjöss, och körde cement för Envik i många år.
Cementindustrin och kalkindustrin var ännu ett och samma bolag på den tiden, även om Alhonen också hann uppleva andra tider.
Spännande ställen. Tunneln vindlar ner till 270 meters djup och går ner till en kross. Foto: Anja Kuusisto
Mångsidig kalksten har lett till mångsidig industri
Kalkstenen är hur som helst den röda – eller vita – tråden bakom bolagen som ligger som pärlband intill Nordkalk, det vill säga Finnsementti, Paroc och Weber.
Kalkstenens beskaffenhet och mångsidiga användning – också för annat än byggnadsindustrin, miljövård och jordbruk – hör till det som Hakkarainen hinner berätta om medan föreningsmedlemmarna är utanför bussen.
Hur länge tar det innan gruvan fylls med vatten om ni slutar pumpa, vill någon veta?
– Det tar 40 år. Och eftersom vi räknar med gruvdrift ännu i 30 år så är det väl om 70 år som här kan börja säljas sommarstugetomter, skämtar Hakkarainen.
Gerhard Hakkarainen, geolog. Foto: Anja Kuusisto
Då en 70 tons dumper ser ut som en leksakssbil — är höjdskillnaden märkbar
Gruvdriften pågår fem dagar i veckan i två skift. En grävskopa syns jobba uppe i branten, en dumper kör längre bort.
De ser ut som leksaksbilar, tycker någon – men de är grävskopor som väger 70 till 80-tons och har skopor som kan ta sex ton sten, förklarar geologen Gerhard Hakkarainen.
Besökarna är medvetna om att bolaget ligger i samarbetsförhandlingar och frågor ställs också om personalstyrkan.
– Med gruvdriften jobbar 16, hela gruvpersonalen är cirka 50, säger Hakkarainen.
Nordkalks alla enheter i Pargas har en personal på sammanlagt cirka 150.
Valentin Westerbäck visar sin sten bl a för Walter Engström, i gul väst t v.
Valentin Westerbäck håller fortfarande tappert i stenen.
Nu blir det hans tur visa sitt fynd för geologen.
– Det är en kalksten, kalciumkarbonat, och det är detsamma som kossorna äter, och hönsen, säger Hakkarainen.
Kalkstenens vindlande äventyr tar verkligen inte slut här.
Munkvikföreningen ger också ut en bok i samband med sitt 35-årsjubileum. Det är en annorlunda historik, den utspelar sig i framtiden.
Boken är skriven av Dick Karlsson och han signerar böcker under föreningens höstmöte den 7 november klockan 19 i Folkhälsanhuset i stadsdelen Munkviken i Pargas.
På ÅU:s Instagramkonto finns en filmsnutt från rundturen till gruvan.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.