Mullvadar och andra spioner — då pressen målade upp fiendebilder och kritiska röster saknades
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Kring månadsskiftet april-maj 1899 sjöd det i den finländska pressen.
Redan i ett par månader hade tidningarna varnat för att agitatorer och spioner från öst hade infiltrerat Finland med syfte att undergräva det ordnade samhället.
Den hotbild som nu målades upp var ett utslag av den svåra politiska kris som utfärdandet av Februarimanifestet i början av året hade orsakat. Manifestet upphävde i praktiken storfurstendömets autonomi inom det ryska imperiet och uppfattades av finländarna som en grov kränkning av den västerländska grundlagen från svenska tiden.
Presskampanjen våren 1899 var en reaktion på den politiska krisen. Mot de hemlighetsfulla ryssarna, gårdfarihandlare, skärslipare och andra rörliga yrkesmän, riktades två centrala anklagelser.
Den första handlade om att de påstods uppvigla den jordlösa befolkningen mot jordägarna genom att sprida grundlösa rykten om en planerad jordreform. Syftet med denna ryktesspridning, hävdade tidningarna, var att splittra Finland i folk. För det andra anklagades de för att samla in namnteckningar till en hemlighetsfull adress som på de lägre samhällsklassernas vägnar skulle överlämnas till den ryska kejsaren.
Adressens egentliga innehåll är höljt i dunkel, men den framställdes som ett slags motadress till ”den stora adressen” som tidigare samlats in i försvar av Finlands autonomi.
Tidningsskribenter beskrev den uppkomna situationen med en retorik som belyser hur fiendebilder skapas.
De ”i dunklet kringsmygande” personer som sades stryka omkring i Finland beskrivs som ohederliga, hemlighetsfulla och svårfångade. Just i det avgörande ögonblick då de höll på att bli fast i sina skumma affärer försvann de mystiskt eller beslöt sig för att ”skudda det finska stoftet af sina fötter”.
Metaforer är ett effektfullt verktyg för den som vill skapa fiendebilder, och i en vanlig sådan som associerades de kringstrykande våren 1899 med farliga djur. För den populäraste djurmetaforen stod mullvaden, en varelse som lämpade sig väl för att symbolisera den påstått underjordiska och ljusskygga verksamheten. Ett flertal av de tidningsartiklar som berörde temat rubricerades rätt och slätt ”Mullvadsarbete”.
En annan flitigt utnyttjad djurmetafor omtalade de kringstrykande personerna som rovdjur. Befolkningen uppmanades att vara på sin vakt mot det utifrån kommande hotet på samma sätt som den värjde sig mot hotfulla rovdjur.
På flera orter bestämde man sig för att stärka försvaret av lokalsamhället genom att belöna personer som på eget initiativ fångade misstänkta eller angav dem till myndigheterna. De låg en övertydlig symbolik i att belöningarna skulle bekostas med medel som i normalförhållanden var reserverade för skottpengar som betalades ut till personer som avlivande farliga eller skadliga djur.
Förutom med hjälp av djurmetaforer stärktes fiendebilden med en rad andra verktyg. De ”hotfulla andra” kopplades samman med smuts, betecknades som ”påträngande parasiter” som spred veneriska sjukdomar och anklagades för att idka olaglig handel med gifter, eller ännu värre – själva förgifta folk.
De utpekades även som agenter eller spioner som handlade på uppdrag av den ökände generalguvernören Bobrikovs regim, eller var utsända av nationalkonservativa Finlandsfientliga kretsar i Ryssland.
De fiendebilder som den finländska pressen skapade våren 1899 fick skräcken för vad som höll på att hända att sprida sig västerut. Också i Sverige, där det till skillnad från Finland fanns knappt några ryssar alls, sågs ryska spioner plötsligt över allt. Där omtalades de i huvudsak som officerare i ryska armén som förklätt sig till skärslipare. Deras uppdrag ansågs vara en hemlig kartläggning av Sverige med tanke på en framtida militär invasion.
Strök spioner och agitatorer då verkligen omkring med syfte att undergräva det finländska samhället likt mullvadar?
Svaret är högst sannolikt nej. Även om de skriverier som pressen publicerade i vissa sammanhang har tolkats som objektiv fakta har forskningen aldrig hittat belägg för att agitatorisk verksamhet skulle ha förekommit.
Fallet är ändå intressant genom att det belyser hur fiendebilder skapas. Den hotbild som under några månader skapades i finländsk press är slående enhetlig och de kritiska rösterna få.
För ett undantag står en skribent i arbetartidningen Työmies, som den 22 april 1899 lyfter fram de absurda dragen i anklagelserna. Skribenten varnar för att de rädslor som pressen aktivt försökte väcka avledde uppmärksamheten från de på riktigt viktiga frågorna och hade fått många att se ”spöken mitt på ljusa dagen”.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.