Motivet i den tredje Anna Glad-deckaren av Eva Frantz är våldet som pyr i det fördolda
Eva Frantz. Foto: Marica Rosengård
Eva Frantzs nya deckare är den tredje med äldre kriminalkonstapel Anna Glad i huvudrollen.
Nu är Anna Glad höggravid och ska precis gå av jobbet och börja sin föräldraledighet. Men det skulle inte vara en riktig deckare om inte planen stördes och hon drogs in i en utredning.
Var kommer hon att vara när värkarna sätter in? Det är ett av spänningsmomenten, en fråga som de som redan lärt känna Glad genast ställer sig.
När läsaren först möter Anna i historien som heter ”För han var redan dö” är hon på mödrayoga, som hon gärna vill delta i för kroppens och babyns skull, men som hon inte känner att hon passar in i.
Anna är ganska kantig, hon struntar i ett iscensätta sådant som anses kvinnligt. Hon har (för ett par böcker sen) lämnat ett längre förhållande som började gnissla och skava. Allt sådant är skåpmat som deckare i dag förser sig av.
Men Anna Glad-böckerna har kanske mer gemensamt med det sena 1900-talets flickbok än med samtidens alltmer hårdkokta och blodiga deckare. Det ser jag som en klar fördel.
Storyn börjar på ett sätt som deckargenren i dag kräver, med ett par föregripande scener. Den ena är en bilolycka med fatal utgång, den andra visar några småbarn som går runt som påskhäxor i hopp om att få godis.
Den allra yngsta kikar in i ett källarfönster, ser något som är tänkt att vara fördolt.
Polisarbetet kretsar också först kring ett litet barn. En mamma som gör ett snabbt ärende i en affär och lämnar barnvagnen utanför, hittar när hon återvänder till sin bestörtning en främmande baby bredvid den egna. Det är en nervkittlande tråd att börja nysta på.
En annan som tråd knyts till en äldre man som länge setts som ortens gnällspik och bromskloss. Nu motsätter han sig å det envisaste en cykelväg som kommer att nagga hans tomt i kanten. Men han är försvunnen, som uppslukad av jorden.
Den lilla orten vid havet behöver all utveckling och goodwill den kan få. En magnet som lockar medierna är hockeyproffset Samuel Lindberg som flyttat tillbaka från USA tillsammans med sin amerikanska fru.
Men allting verkar inte vara som det borde mellan dem, hon tyr sig allt mer till Leevi, Samuels bror och allt i allo.
Deckarförfattaren Eva Frantz lägger ut spår men släpper samtidigt ifrån sig så lite information som möjligt. Den kringliggande deckargåtan är flyhänt berättad, men inte lika smidigt konstruerad som historien kring kriminalkonstapeln och hennes närmaste.
Annas närmaste är Thomas, särbon och barnets far, och hennes tidigare chef Rolf Månsson, en skärpt och jovialisk man, som kom ut som gay när han var i pensionsåldern och som också har en särbo, som det under berättelsens gång verkar blir en fnurra på tråden med.
På polisstationen finns också en intressant samling arbetskamrater. Det är lätt att lätt tycka att de får en lite för liten exponering i den här boken, som i stället ger utrymme åt en gräll kommundirektör och en lokaltidningsreporter av den gamla egensinniga stammen.
Dagens teknik och dess möjligheter att gömma sig eller bli avslöjad spelar en roll i upplösningen. Och appen som Anna och Thomas delar (först tänkt som en romantisk gest, att låta partnern lokalisera en som en prick på kartan på sin display) blir viktig när det gäller liv och död.
Berättelsens manövrar blir kanske lite fyrkantiga mot slutet. Men den flödiga och alerta pratsamheten som är ett arv av flickboksestetiken fångar lätt in sin läsare. Att vara medryckande är dess främsta uppgift.
Titeln avslöjar att barnramsan används som ett slags redigeringsredskap, de olika avsnitten har sin egen. Det har mindre med själva innehållet att göra och är mer en blinkning till pusseldeckarens drottning, Agatha Christie, som också använt ett sådant grepp.
Eva Frantz debutdeckare, ”Sommarön” (2016), där Anna Glad inte ännu var påtänkt, erinrar också om henne.
Eva Frantzs Glad-deckare granskar också, liksom många andra deckare, attityder och värderingar, dock utan den baktunga melankoli som man så ofta stöter på i genren. Man kan tycka att brottslingarna i ”För han var redan dö” får för liten del av själva kontexten – och det gäller också den som fick sätta livet till i början av den här härvan.
I stället har Frantz en rad skissade porträtt av schyssta män, som Tomas och Månsson och arbetskamraten Aram, som bara skymtar fram i den här boken. Om dem är det trevligt att läsa, inte bara på ett underhållande plan.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.