Dan Lolax 25.04.2018 04:00

Diskussionen om det ”vaccinationstvång” som personal inom social- och hälsovården är underkastad sedan en lagändring i mars har lett till nyhetsrubriker under våren.
Eftersom diskussionen ställer den enskilda individens frihet mot det allmänna goda är den inte bara intressant utan också viktig.
I slutändan måste diskussionen utmynna i det här: en person som väljer ett yrke där de allra mest sårbaras bästa är i fokus ska erkänna det ansvar som kommer med det valet. Den personen måste fråga sig själv: När blir jag själv en riskfaktor, och hur gör jag mitt bästa för att eliminera den risken?
Debatten verkar ofta få sin början i ett missförstånd. Vi har satt ordet ”vaccinationstvång” inom citattecken eftersom ett sådant tvång inte finns.
Revideringen av ”lag om smittosamma sjukdomar” handlar om arbetsgivarens ansvar. En anställd inom vården kan inte tvingas att vaccinera sig. Inte heller kan hen tvingas att berätta om hen vaccinerat sig eller inte.
Men arbetsgivaren måste bedöma hurdan vaccinering en anställd inom social- och hälsovården behöver. Enbart under speciella omständigheter – till exempel överkänslighet för vaccin eller ett snabbt behov av personal – kan ett bristfälligt vaccineringsskydd tillåtas på en enhet där det finns patienter som kan lida allvarliga konsekvenser, skulle de utsättas för en smittande sjukdom.
Det kan ses som hårklyveri men strikt taget finns inget tvång här. Snarare finns det ett krav, att jämföra med behörighetskrav som många yrkesgrupper är underkastade.
Det här gäller också arbetsgivaren, som måste försäkra sig om att personalen är vaccinerad.
Den kritik från vårdpersonalens håll som medier rapporterat om – kritikens omfattning är svårbedömd men verkar ännu vara marginell – kommer gissningsvis från personal som varit i branschen länge och som först nu ställs inför detta val: vaccinera dig eller var beredd att jobba med annat.
Det här är nämligen de alternativ som en arbetsgivare har om hen inte kan försäkra sig om att en anställd vaccinerat sig eller om hen vet att den anställda inte vaccinerat sig.
Om arbetsgivaren ser sig tvungen att permanent ge den anställda andra arbetsuppgifter än vad som anställningen gäller, eller om det inte finns andra arbetsuppgifter inom enheten, kan det här vara grund för uppsägning.
Enligt Yle (23.4) har lagändringen lett till enstaka uppsägningar, tiotals varningar och otaliga höranden av personal runt om i landet.
Eftersom lagen är ny är det att vänta, och också önskvärt, att uppsägningar som motiveras med den anställdas vägran att vaccinera sig eller vägran att berätta om den vaccinerat sig får en rättslig prövning.
En lag som är tänkt att skydda, inte bara patienter utan också social- och hälsovårdspersonal, ska inte leda till att anställda exkluderas utan till att allt fler inser vikten av ett heltäckande vaccineringsprogram.
Till Yle säger fackförbundet Tehys arbetsmiljöexpert Anne Kukka att den pågående debatten kan öka vaccinationsmotståndet, speciellt om den utmynnar i hot och trakasserier på arbetsplatsen.
Här kommer vi till diskussionens otrevligaste drag.
Vaccineringsfrågan kommer, som många andra polariserande teman, med färdiga etiketter. Det gäller att välja sida och slå etiketten i pannan – ”för” eller ”emot”.
Sedan är det fritt fram att kalla dem på andra sidan allt vad spottet för med sig.
I det här fallet är vaccinationsvägrarna eller -kritikerna i minoritet. Poängen här är inte att hitta på ursäkter för dem. De är i minoritet för att de har fel. Men fel hur?
Vaccinnationsvägrare säger ofta att vacciner medför risker. Det stämmer.
Vaccinationsvägrare säger att vacciner inte alltid fungerar. Också det stämmer.
Vaccinationsvägrare säger att det finns kommersiella intressen bakom vaccinationsprogrammen. Sant även det.
Faktum är att man kan hålla med om detta och trots det insistera att vacciner är något bra. Eller snarare: de är det bästa vapen vi har för tillfället för att skydda oss mot epidemier och pandemier.
Säsongsinfluensan dödar hundratals finländare årligen. Att vi som samhälle kan bli bättre på att skydda de som hör till riskgrupperna råder det ingen tvekan om.
Att social- och hälsovårdspersonal är i en nyckelroll råder det heller ingen tvekan om, men trakasserier och hot – och till och med uppsägningar – är inte sättet att föra kampen.
Det bästa sättet är en folkbildning som utgår från individens roll i samhället. Vilka rättigheter har vi som medlemmar av det samhället, och vilka skyldigheter? När måste individen rätta sig enligt vad som är det allmännas bästa?
I Finland har vi en längre tid fört en diskussion om välfärdssamhället, om vad som hotar det och om vilken typ av politik som kan bevara det.
Den enskilda individen kan bidra till allas välfärd på olika sätt. Att vaccinera sig är ett sätt.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln