Mot en ny repertoar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Teaterhusen är ju stängda sommartid, men känns levande ändå, man tänker på allting som är förberett därinne. 2020 är stängningstiden fördubblad. Det ligger en djup dysterhet över låsta teatrar mitt i säsongen.
Alla de öde salongerna. Den som älskar sifferoperationer kan försöka räkna antalet tomma stolar. Finland har femton stadsteatrar, två nationalscener plus en mängd mindre teaterhus, flera svenskspråkiga teatrar räknas in där.
Den som älskar sifferoperationer väldigt mycket kan rannsaka teatrarnas hemsidor och på basis av antalet inställda föreställningar få fram ett tal för teaterkonstens lockdown 2020.
Jag tror att ingen vill se den siffran. Jag skulle reagera på den som när jag i en Beck-film, som går för n-te gången, ser Gunvald Larsson uppe på ett tak med foten vippande över kanten till avgrunden där någon precis knuffats ner. Det ilar olycksbådande i alla ens inälvor.
När jag öppnar Wasa Teaters hundraårshistorik ”Vadmal & visioner” som kom ur trycket 2019, innan man ännu tänkt på att en pandemi kunde nå Europa och stänga teatrarna, träffas man starkt av bilden som klär pärmarnas insidor.
Den föreställer bänkraderna i den nyrenoverade salongen, uppfällda stolar klädda i rött och ockra. Vackert. En tänkt potential. Nu ser det tomt ut.
Men teatern befattar sig inte med tolkningar i backspegeln. Den arbetar med nuet, den arbetar alltid med siktet mot en kommande repertoar.
”Vadmal & visioner” (red: Thomas Öhman; text: Anci Holm och Elisa Makarevitch) är en dynamisk genomgång av teaterns första hundra år. Den räknar inte bara lyckliga stunder, den minns också motgångar, stormar, konflikter.
Teatern blev en gång utan inhemskt penningunderstöd för att den sågs som en övningsscen för rikssvenska skådespelare i början av karriären. På 1950-talet utsattes den för det värsta en teater kan föreställa sig: teaterhuset brann.
Under sent 1900-tal (och kanske tidigare och senare!) gormade en del av publiken (eller de som aldrig kom!) över att teatern var för ”politisk”. Det berättas att de argaste ringde till Vasabladets redaktion och pratade av sig.
En turnéföreställning av ”Den respektfulla skökan” (1981) i en av byarna i Närpes blev hotad (”Kommer ni hit så smäller det!”). Föreställningen fick polisbevakning – och fullt hus!
Valet av chef för WT har alltid väckt intresse, också irritation. Sedan teaterkulturen tagit nya vägar och den konstnärliga personalen som helhet kommit i centrum har chefer också plockats ur den, någon gång har de varit uppseendeväckande unga.
Jakob Höglund, hyllad för sin regi av ”Kalevala” i Åbo, spelade sin första stora roll på WT:s scen.
Wasa Teater har också sett till att österbottenförankring finns i repertoaren. ”Colorado Avenue” (1999) har det svårslagna rekordet på 27 444 åskådare. På tredje plats kommer KAJ:s ”Gambämark” (2018) med fyratusen färre. ”Sound of Music” (1994) är det icke-österbottniska som kilar sig emellan.
Jag är född i Wasa Teaters distrikt och hade min första teaterupplevelse där. Historiken redovisar repertoaren komplett, jag kan lätt hitta pjäsen. Jag hade nyss börjat skolan, jag tänkte att föräldrarna ändå tyckte om mig lite eftersom de tagit mig dit.
Jag hade tvivlat sen jag åkt Borgbackens bergochdalbana med dem samma sommar, sett min död i vitögat.
Men teatern! Röd sammet, gnistrande belysning, sagans alla djur! Kanske hade mamma på sig klänningen som var sydd av Lennart Snickars, som var skräddare innan han blev skådespelare och uppträdde på just denna scen.
Nu hänger samma klänning i min garderob, och den första premiären som infaller när detta är över ska jag begå i den. Det är ett löfte.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.