Johan Backas 18.01.2020 09:00

Monika Fagerholm tycker uppriktigt att det roligt att träffa folk och diskutera med dem, både om hennes böcker och annat. I onsdags besökte hon Åbo där hon som en del i författarserien samtalade med Ulrika Bengts. Foto: Johan Backas

Vill inte utesluta den ljusröda kaninen

Det slutliga genombrottet kom 1994 med Underbara kvinnor vid vatten.
Efter det har böckerna givits ut med tre till sju års mellanrum.
– Det tar så förfärligt länge för mig att skriva en bok. Det är ett medvetet val, men visst känns det lite hopplöst ibland, jag skulle gärna vara snabbare.
Orsaken är att Fagerholm låter berättelsen utveckla sig själv längs med skrivandet. Någon noggrann synopsis gör hon inte upp innan hon börjar skriva.
– Om jag i synopsis har bestämt att jag skriver en bok om 100 gula kaniner, så kan jag inte plötsligt ta med en ljusröd kanin. Därför gör jag inget synopsis, för jag har märkt att det ofta är när den ljusröda kaninen plötsligt pluppar in i berättelsen av sig själv som det blir riktigt intressant. Planering utesluter för mycket.

Monika Fagerholm

• Född: 1961 i Helsingfors.
• Bor: med mannen Hilding och katten Jerker i Tenala.
• Hobbyer: gå på gym, motionera och sy lätta kläder.
• Dold talang: Jag är bra på datorer och andra tekniska manicker.
• Favoritförfattare: William Faulkner.
• Ser på: Dokumentärer gillar jag, i övrigt undviker jag serier eftersom min addiktiva sida skulle ta över.

Fagerholm säger att hon skriver om en bok 200 gånger innan den är färdig. Oftast finns ändå nyckelmeningar kvar från den första versionen till den sista.
Sättet att skriva betyder stundvis stora bakslag. Till exempel med den senaste boken, Vem dödade bambi?, som utkom i höstas och var Finlandianominerad.
Förläggaren Tapani Rintamäki meddelade en dag att 300 av de 500 skriva sidorna skulle kasseras.
– Visst var det en chock. Boken bestod då av två berättelser som delvis flöt samman, jag kände att jag hade misslyckats med att knyta ihop dem. Men snart insåg jag att det var det enda rätta, för att boken skulle bli bra. Man vet inte alltid bäst själv, utan måste lyssna på andra. Men man måste också välja vem man lyssnar på, säger Fagerholm.
Betyder det här att du har en så gott som färdig bok på 300 sidor på kommande snart?
– Nej, tyvärr. Det som kasserats har dött. Det hade sitt sammanhang men nu är det borta. Jag har nog väldigt mycket halvfärdig text där hemma, några stycken kan man kanske använda i andra sammanhang men det är allt.
Fagerholm är trots allt nöjd då hon i höstas insåg att också hon kan skriva en roman på 200 sidor, det måste inte automatiskt vara det dubbla.

Blir inte rik på författandet

I början av sin karriär arbetade Fagerholm med annat vid sidan av skrivandet, det kunde vara snuttjobb vid något arkiv eller översättande.
Efter genombrottet 1994 har hon försörjt sig genom författandet och med att ordna författarskolor.
Hon berömmer också stipendiesystemet i Finland, inte bara fondernas utan och de statliga stipendierna som gör att unga lättare kan skapa sig en karriär som författare.
– I dag finns det ett sug efter unga författare som inte fanns för trettio år sedan.
Rik blir man ändå inte, säger hon. I Svenskfinland är pengarna från själva bokförsäljningen väldigt små, det är genom Sverige och översättningar till andra språk det finns chans att livnära sig som författare.

Älskar den farliga ljudboken

Samtidigt har en hotbild vuxit upp under de senaste åren. En hotbild som Fagerholm egentligen älskar, ljudboken.
– Jag älskar verkligen att lyssna på böcker, det öppnar också dörren till litteraturen för många som kanske inte annars skulle läsa. Men visst finns det en risk med den också, då vi författare bara får några cent betalt varje gång någon lyssnar på vår bok i till exempel Storytel.
Hon drar paralleller till Spotify. Nyligen väcktes debatten igen i Sverige när artisten Lisa Nilsson hade räknat ut att hon fick två öre per spelad låt på Spotify, och förundrade sig över att Spotifyägarna själva lyfte löner på över 300 miljoner kronor.
Fagerholm är försiktigt hoppfull om att situationen inte hinner eskalera lika dramatiskt i bokbranschen.
Hon tycker sig sett tecken på att förlagen, som inte heller tjänar storkovan via Storytel, vill ta en större roll och kanske i framtiden själva distribuera ljudböckerna.
Fagerholm konstaterar att det är ett måste för författarna att förtjäna sakligt också på ljudböckerna.
– Musiker kan ge konserter för att livnära sig. Men om jag en gång i månaden får 250 euro för att tala om min senaste bok blir det inte mycket klirr i kassan.

Nykter alkoholist sedan 2003

Överlag har branschen förändrats i grunden på de drygt 30 år Fagerholm varit verksam, och inte enbart genom tekniska framsteg.
– Tidigare var författandet mera socialt, vi satt på krogen och var fulla och diskuterade. Det fanns tid att tänka tillsammans, det kan jag sakna nu. Skrivandet är mera individuellt idag.
Men visst hade det sociala sina avigsidor också, påpekar Fagerholm som är nykter alkoholist sedan 2003.
Hon beskriver sig som väldigt addiktiv när det gäller så gott som allt i livet.
När hon väl bestämt sig för att ta itu med en ny bok, vilket brukar ske några månader efter utgivningen av den föregående, förbinder hon sig helt till den.
Några större planer för framtida böcker vill hon inte göra upp.
Som 58-åring har hon insett att livet är ändligt, men visst har hon drömmar ändå.
– Jag skulle vilja skriva en riktigt stor och episk berättelse, med en hjältinna. Då är vi uppe i 800 sidor. Men det är en sak jag bara säger, knappast får jag det gjort, skrattar hon.

Johan Backas
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln