Miliminnen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I år har det gått 36 år sedan jag ryckte in i armén och stegade in genom portarna i Dragsvik.
Jag minns hur jag tillsammans med några Pargasbor körde längs den gamla riksettan och stannade någonstans på vägen på en bensinstation för att ta en sista kaffe i det civila.
Kortsnaggade och med nervösa blickar syntes det på långt håll vart vi var på väg. Det märkte också ett gäng äldre ungdomar som passade på att påminna oss om vad som väntade. Ett självklart val på jukeboxen var förstås Status Quos ”In the army now”.
Nu har det gått drygt en månad sedan min son gjorde samma sak och drog på sig kamouflagedräkten, stridsbältet, laddade stormgeväret och började öva sluten ordning utanför det som under min tid var andra jägarkompaniet, i dag andra kustjägarkompaniet.
Under hans permissioner har vi talat mycket om Dragsvik och det är många minnen som har väckts till liv. I dagens föränderliga och förunderliga värld känns det skönt att det finns något som är bestående. Termer som ”mullipropeller”, ”pisiskrinnare”, ”stägä”, ”smurffipuku” och andra ord som inte passar i en dagstidning är precis de samma som då jag hörde och använde mig av dem.
Mycket har förstås också blivit annorlunda och det verkar som utvecklingen har gått mot det bättre. Utbildningen har blivit mera mångsidig och omfattande pimpsning lär inte vara så vanlig, även om sonens rapporter tyder på att det fortfarande förekommer kollektiv bestraffning. Klåpar sig en – lider hela stugan.
Även om jag trivdes bra i Dragsvik kan jag inte säga att de elva månaderna gjorde mig till mera man än vad jag annars skulle ha blivit. Sängen kunde jag bädda redan innan jag ryckte in och jag har inte heller haft någon nytta av den ledarskapsutbildning jag fick i Reservofficersskolan i Fredrikshamn. Men det kan bero på att jag inte riktigt var någon ledartyp.
I slutmanövern då jag skulle leda min pluton och visa vad jag går för, gick det inte så bra. Det var natt, det var regnigt och jag har för mig att det utfärdats gasalarm.
När jag kom till tältet där en av mina grupper bivackerade tyckte jag det var dags för en tobakspaus. Då visste jag inte att löjtnant Laitila som övervakade övningen satt gömd bakom en gran. Han hoppade fram, avbröt övningen och skällde ut mig framför hela plutonen. Mjölktåget nästa, tänkte jag.
Men jag fick en andra chans och klarade skolan med en och en halv poäng till godo och det känns ännu bra att kunna titulera sig officer och gentleman.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.