Mikko Roihas version av Maria Jotunis ”Den gyllene kalven”: En människas kapital är mer än bara pengar
Mikko Roihas uppsättning av Maria Jotunis ”Den gyllene kalven” är ganska hårt skruvad, mörk och rolig. Ella Mustajärvi har rollen som Eedit, en kvinna som tycker att hon fått för lite och är värd så mycket mer. Foto: Moe Mustafa
Kultainen vasikka (Den gyllene kalven) av Maria Jotuni
- Bearbetning, regi och scenografi: Mikko Roiha
- Koreografi: Arbetsgruppen
- Dräkter: Taina Sivonen
- Ljuddesign: Moe Mustafa
- I rollerna: Markus Ilkka Uolevi, Ella Mustajärvi, Joonas Kääriäinen, Ritva Grönberg, Saara Jokiaho
- Produktion: Fem finska stadsteatrar och Mikko Roihas Berlinbaserade Vapaa Teatteri
- Premiär på Stadsteaterns lilla scen 24.9.
Man har vant sig vid att Mikko Roihas uppsättningar av finska scenklassiker kommer med något nytt.
Det kan ligga i tolkningens yttre form, men mest brukar det handla om en påträngande uppdaterad känsla. Uppsättningarna samlar skådespelare från olika scener i Finland, och premiärerna är något att vänta på.
”Kultainen vasikka”, (”Den gyllene kalven”) av Maria Jotuni hade sin premiär på Åbo Stadsteater i torsdags, med Markus Ilkka Uolevi som representant för hemmascenen.
Ensemblen innehåller skådespelare från stadsteatrarna i Kotka, Kuopio och Jyväskylä och Kouvola.
Pjäsen har hundra år nacken, den fick sin premiär 1918 och handlar om spekulationer i fastigheter och på börsen i världskrigets spår.
Kriget ger den skrupelfria chansen att sko sig. Den som varit girigast ser till slut en katastrof komma: ”Det är värre än världens undergång! Det är FRED!”
Pjäsens Jaakko Honka är en moderat affärsman som senare dras in i penningkvarnen av privat känslomässiga skäl. Hans hustru Eedit, som framstår som huvudperson, har lämnat honom för den mer hänsynslöse businessmannen, kommerserådet Somero.
Bägge affärsmannarollerna spelas av Markus Ilkka Uolevi, karaktärerna är olika, men det ska synas att människostommen är densamma.
Ett par roller har klippts bort ur originalet, som Eedits väninna, skådespelerskan som har ett gott öga till Jaakko.
Det som behövs av hennes insats har delvis flyttats till paret Honkas tjänsteande, som inte längre är ett fruntimmer som heter Aliina, utan en man som heter Alvar.
Fastän man förlorar en bit av samtalet om kvinnor kärlek och pengar som förs mellan väninnan och Eedit finns stoff kvar så det räcker och blir över.
Maria Jotuni var alltid den som intill bryskhet föredrog klarspråk. Ingen skulle behöva sväva i okunnighet om vad som var ärendet.
Eedit formulerar sig gärna och skarpt kring kärlek och pengar, hur hon själv är köpt och såld många gånger om. När Ella Mustajärvi, som är scenens Ella säger ”Jag älskar dig” låter det som när kassaapparaten rasslar till. I alla fall i första akten.
Tonen blir annorlunda senare, men innehåller fortfarande ett avvaktande. Kärleken kanske bara har ett annat pris nu då kurserna rasat på börsen.
Man kan minnas att miljön var viktig för Jotuni. I ”Den gyllene kalven” beskrivs Jaakkos och Eedits hem lite murrigt och torftigt – och dörrklockan ringer stup i kvarten. Nu kör man med kyligt vita väggar, lysrörsbelysning, nästan ingen rekvisita, utom en gammal radio.
Dissekeringen har tagits ett steg vidare.
Familj och släkt tillhör också Jotunis miljö, oftast skoningslöst skildrade. Hos Roiha skruvas skoningslösheten ytterligare ett varv.
Eedits mamma (Ritva Grönberg) aviserar sin nya rikedom med en vulgärglittrig klänning, maffigt missklädsam. Hennes man har blivit mest en trasa och ett påhäng.
Joonas Kääriäinen gör en trippelinsats som pappan, betjänten Alvar, och kontoristen Karhu, han tar ut svängarna ordentligt åt alla håll. Hans skrikgråtanfall när han får foten efter Eedits återkomst till äktenskapets hamn, tycks aldrig ta slut.
Jotunis verballitet gör att alla ordlösa uttryck behövs som verktyg, som den motström som kan behövas för uppdateringen. Kolla vad detta gör med oss!
Föreställningen inleds med Eedits kapitalistskrik: ”PENGAR!”. Sen följer ett en rastlös rörelse mot målet, förmögenheten. Det är ett genomgående fotarbete, danssteg, salsa, charleston, vadsomhelst.
Fotarbetet kan fördröja eller understryka effekterna av dialogen, det kan beskriva den kollektiva cynismen hos det penningkåta patrasket, känslan i tiden.
Personernas liksom viljelösa överrörlighet bidrar också till att man inte odelat kan avsky dem. De är i mycket tidens marionetter, men det finns också grader i egennyttan. Ofta hos Jotuni är det (en del av) männen som får stå för det humanistiska och (lite mer) osjälviska. Så också här.
Jotuni vet också var skon klämmer. Den som inte har egna pengar, en egen ekonomi att bestämma över, kan inte göra några bra val.
Det är kvinnornas lott i pjäsen. Meningen är att ingen ska låtsas om det, man kan ju tala blitt om kärlek i stället. Eedit struntar i sånt, säger det hon tänker och det låter inte vackert.
Men lillasyster Lahja – den som är bekant med pjäsen minns hennes omutliga logik! Hon tänker att pengar inte är den ultimata resursen, i stället borde man använda allt det en människa har. Som förnuftet, mest det. Saara Jokiaho är en suverän Lahja, vass som en rakkniv, klädd helt i vit, byxor, skjorta, slips.
Konsekvent friar hon till den socialt hämmade kontoristen, hon har träffat honom en gång, bestämt att han blir bra att ha. Scenen brukar göras som en rolig liten biflod, nu är det en höjdpunkt.
Och när man kommer till slutreplikerna, där det förutspås att kommande generationer ska leda mänskligheten ut ur dess destruktiva penningdyrkan, då tror man henne gärna.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.