Midsommarens nakenhet och drama
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När detta kan läsas ligger den längsta dagen och den kortaste natten precis bakom oss och vi går mot mer skymning och tilltagande mörker.
Vissa är inte sena att gnugga in det, men mot det finns en trollkonst man kan göra under midsommarnatten, vars datum i modern tid är rörligt och som vi nu har framför oss. Det är en konst mot besserwissrar i synnerhet och hårklyvare i allmänhet.
Man tar sju röda trådändar, binder dem runt sju träd på besserwisserns gård, lägger två måsfjädrar i kors under en stupränna, nynnar på senaste dängan från Radio Vega medan man baklänges avlägsnar sig från platsen.
Men innan det är klart ska man smälla tre gånger med locket på befintlig postlåda.
Tricket funkar utan det sista också, men verkan avtar fortare. Så sa de gamle. Nja, det gjorde de väl inte.
Men jag är helt för att utföra smärre främjande eller avvärjande ritualer under årets mer laddade dagar.
Nyårslyckor man tyder gemensamt kan få en att leva upp. Och man stöper dem ju tillsammans med andra. Lyckan är oftast något som får sin form tillsammans.
Nu drillas vi som individer att se framtiden i en formulerad målbild eller karriärstig, och lyckan bor för några där, för andra där man fiskar öring, sjunger karaoke eller odlar rädisor.
Folklig spådomskonst utgår från ett mer enhetligt samhälle där gröda och odling var i fokus, där den enskilde hade begränsade livsalternativ och hårt specialiserade självhjälpsböcker inte var uppfunna.
Sin tillkommande kan man i dag hitta i ett teveprogram där produktionsteamet sållat fram kandidater till påseende.
Det högtidliga ordet ligger för all del på soptippen. Tillkommande, man kan tro att det handlar om skatteåterbäring. Och talar man om sin partner i dag preciserar man med epitetet ”nuvarande”.
Men de påkostade tillkommandeprogrammen har också något gemensamt med folkloren, jag tänker på nakenheten som föreskrivs när man under midsommarnatten försöker få syn på den rätta.
Där är folktron vida mer finkänslig och privat, den kräver inte en hänsynslös bedömning av behag och brister som det märkliga programmet ”Naked attraction”, som mot produktionsbolagens förhoppning kallats som ”extremt avtändande”.
I den folkliga ritualen är det alltid bara den som skådar som bör vara naken.
Folktron kör också öppet med stort drama, medan program där människor tar av sig kläderna ofta lanseras som ”avdramatiserade”, man kan bli full i skratt av ordvalet.
Allting med kroppar och kläder och möten är ju drama. Och ibland är det en fördel att saker känns svåra och komplicerade, då har man tid att fundera.
I omistliga ”Stora finlandssvenska festboken” (av Anne Bergman och Carola Ekrem) finns ett långt avsnitt om midsommar, med exempel bland annat från 1600-talets Åbo där man samlades kring ”Cupis eller Cupidinis källa” eller från Pargas på tidigt 1900-tal, där ett foto från gården Lofsdal visar hur herrskap och underlydande firar tillsammans.
Under midsommaren hängdes hierarkierna temporärt i garderoben. Ur det kunde till exempel Strindberg pressa ett drama om kön klass och begär, spelbart än i dag. ”Fröken Julie” visar var man står när hierarkierna förnyas, det blir blodigt allvar.
En annan midsommarsaga, berättad av PC Jersild: ”Den elektriska kaninen”. Den rapporterar från djurens midsommarkongress, den nakna sanningen om hur det går när djuren lånar sitt förhandlingsspråk av människan.
Den skrevs 1974 och fungerar som en uppväckare än i dag.
Men en ny delegat borde ges plats på djurkongressen i dag. Fästingen, vad skulle den ha att säga? Nu är det den som gör det problematiskt att rulla sig i midsommardaggen, något som förr garanterade hälsa och lycka.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.