Pia Heikkilä 29.12.2018 06:001

Foto: Pia Heikkilä

Succéföretag

Det är nu knappt ett sedan Michaela sålde bageriets affärsverksamhet.
Hon har ännu inte återhämtat sig efter den kollaps som följde på tre år av egenföretagande.
Företaget blev en succé och gick på vinst hela det sista året. Omsättningen låg då kring 300 000 euro och Michaela hade fyra anställda i bageriet och caféet.
Kontraktet för en utvidgning till Kakola var undertecknat.
Men Michaela grät.
På jobbet gav hon sig aldrig utan orkade varje dag – men då hon kom hem efter oändligt långa dagar var hon en trasa.

För få anställda

Den sista sommaren, 2017, var Taikinajuuri underbemannat.
En lämplig bagare stod inte att finna och istället jobbade Michaela mera än någonsin.
Hon säger att krafterna tog slut för att det var för mycket att göra. Michaela älskade att baka och gör det fortfarande, men arbetstakten blev för hård.
– Visst fanns det också oro för företaget, men det var mängden arbete som fick lasset att tippa över, säger Michaela.
Att anställa fler är dyrt. Att hitta rätt personal – surdegsbakande är en konst i sig – är inte lätt.
De två första åren gick företaget på minus.
Det kan vara förvånande för dem som stod i kön på lördagsförmiddagarna. Men flödet av kunder var ojämnt.
Michaela ville inte heller avvika från en hållbar princip om att bara baka den mängd som går åt.
Strax före stängningsdags kunde kunderna fråga varför det är så tomt på hyllorna och varför brödkorgarna inte dignade.
– Jag förklarade att vi vill sälja allt det vi bakar. Då kan vi inte ha en överfylld vitrin en kvart före vi stänger.
Allt som inte såldes donerades till välgörenhet. Bland annat Frälsningsarmén hämtade dagsfärskt bröd till sina klienter.
– Det var svårt att förutse mängden kunder. Vi lärde oss snabbt att det är rusning till helgen, men kundbeteendet inne i veckorna kunde variera kraftigt
Vissa månader var betydligt lugnare än andra.

Beslut mognade fram

Efter den galna sommaren 2017 var både Michaela och hennes mest trogna kollega Tiia båda helt slut.
Beslutet att sälja bageriet mognade fram.
– Men jag ville inte att verksamheten skulle ta slut. Det var så många kunder som ville ha surdegsbröd.
Under hösten klarnade det att Petteri Polvi var beredd att köpa affärsverksamheten, all utrustning och ta över hyreskontraktet.
Hans bageri – som nu verkar i Taikinajuuris gamla lokal – heter Manna.
Michaela äger fortfarande Taikinajuuri.
Under våren ordnade hon nätkurser i surdegsbakning, men sedan svek hälsan igen.
I augusti gick hon för första gången till läkare och blev officiellt sjukskriven och fick remiss till vård.
Hon tar helst hand om sig själv och äter inga mediciner. Hon söker vitalitet ur pressade grönsaks- och fruktsafter och hälsosam mat.
Både Michaela och pojkvännen Wille har övergått till vegansk kost.
– Det har blivit dåligt med bullabakandet då jag inte använder mjölk och smör längre. Jag har bakat goda veganska bullar, men lika goda som med smör blir de inte, säger Michaela.

Bakade från grunden

Ekologiska och närproducerade råvaror var viktigt i Taikinajuuri.
Ett hållbart tänkande genomsyrar allt som Michaela gör.
Utbildningen till bagare och konditor på Åbo Yrkesinstitut i Aningaisbacken blev något av en chock.
– De studerande undervisas i hur man blandar brödmix med vatten. Målet är att forma industribagare, inte att lära ut hur man bakar från grunden.
En generös lärare lät Michaela och några andra baka enligt eget huvud.
Planerna på surdegsbageriet tog form under studietiden.
De förädlades under en praktikperiod på Brunkebergs surdegsbageri i Stockholm.
I Sverige har surdegsbröd varit trendigt i åratal.
I Åbo finns för tillfället två bagerier som fokuserar på surdegsbröd: Leipomo Manna och Leipomo Gryn.
– Det är dyrt med hantverk och bra råvaror, säger Michaela.
Men hon är övertygad om att det lönar sig i längden.

Vill göra saker själv

Att göra saker och ting med händerna och enligt eget huvud har alltid varit Michaelas stil, ända från uppväxten i Munkviken i Pargas och somrarna på stugan i Houtskär.
– Mamma och pappa ville att min bror och jag skulle lära oss att göra saker själva. Min pappa satte en yxa i handen på mig som 3-åring.
Michaela var duktig i skolan och studiehandledaren rådde henne att fortsätta till gymnasiet.
Det ville inte Michaela. Hon såg inte någon poäng i att studera saker och ting teoretiskt. Hon utbildade sig till möbelrestaurerare i Ekenäs i stället.
Bakning och matlagning har alltid varit en kär hobby.
– I många år sålde jag hundratals pepparkakshus på julmarknaden i Pargas, säger Michaela.

Ångrar sig inte

Drömmen om det egna bageriet blev en mardröm – men Michaela ångrar ingenting.
Inte ens då hon tänker tillbaka på veckorna med minimal nattsömn, magsåret, lördagsmorgnarna då hon var ensam vid bakugnen klockan 03, ångesten och panikattackerna.
– Jag njöt stort av jobbet och älskade det – tills det började krisa sig. Det var det bästa jag gjort i livet!
Nu fortsätter hon att samla krafter och smida nya planer. Men återhämtningen får ta den tid det tar.
Någon form av eget företag siktar Michaela helst på, att vara anställd vill hon inte.
Men att tjäna stora pengar har aldrig varit en målsättning. Michaela lever sparsamt.
Boendekostnaderna är låga då fem personer bor tillsammans i kollektiv i det hyrda egnahemshuset vid Kustösundet i S:t Karins.
Den största utgiften är bra råvaror till matlagningen. En del grönsaker och kryddor odlar Michaela och kollektivet själva.
Vad skulle du ge för råd åt den som startar eget företag?
– Att lära sig stresshantering för att kunna varva ner och släppa tankarna på företaget. Fast det var mängden konkret arbete som fick mina resurser att tryta bidrog oron och bekymren till att jag brände ut mig.

Djup trötthet

I decemberdiset ute på bryggan vid Kustö sund ser Michaela Salminen oförstört ung ut.
Det känns lätt att säga: Du har framtiden framför dig.
Men ett par timmars samtal har påmint om att brinnande iver och entusiasm kan ha en baksida.
Katten Couscous snurrar runt fötterna på henne.
Veden står prydligt staplad vid husknuten och de nyligen bytta stuprännorna blänker.
Michaelas bror Nicke som också bor i kollektivet är plåtslagare och pojkvännen Wille är formgivare.
Ångest och djup trötthet syns inte alltid utåt.
Det går att baka doftande bröd och brygga gott kaffe fast demonerna dansar inombords.
Men inte hur länge som helst.
– Den sista månaden på Taikinajuuri ville jag inte stå i kassan, jag började bara gråta då kunderna ville prata med mig.
Sista dagen på jobbet bakade hon favoriten fastlagsbullar. Allt i bageriet sålde slut på ett par timmar.
Det var den sista december i fjol.
Nu har bröddoften kring Michaela skingrats för vinden. Men i smakminnet finns kanelbullarna, macronerna och croissanterna.
Mycket gott finns kvar att bygga vidare på.

Michaela Salminen
Ålder: 29
Född och uppvuxen i Pargas
Bor: i fempersoners kollektiv i egnahemshus vid Kustö sund i S:t Karins
Utbildning: examen i möbelrestaurering YI Sydväst, 1-årig svensk akvarellmålningsutbildning på nätet, bagar- och konditorexamen vid Åbo YI
Har jobbat som vikarie över ett år på bäddavdelningen i Pargas
Äger företaget Taikinajuuri
Drev surdegsbageri och café Taikinajuuri på Uittamovägen i Åbo 2014-2017
Äter helst: egenodlade grönsaker
Tycker om: varma kramar och att dansa djungeldans
Tycker inte om: orättvisa och onödiga tillsatsämnen

Pia Heikkilä
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln