Mer mod och mindre hembygdsmuseum krävs av Adlercreutz
Det gick som väntat under helgens partidagar. Samlingspartiet återvalde Petteri Orpo till partiordförande, Centern utsåg förhandsfavoriten Antti Kaikkonen och Svenska folkpartiet valde Anders Adlercreutz till ny ledare med klar majoritet.
De två sistnämnda måste leverera förnyelse, eller “renovering” som Kaikkonen uttryckte det, om partierna ska ha en chans i kommunalvalet och välfärdsområdesvalet om ett knappt år.
I sitt linjetal sade Anders Adlercreutz att övriga partier “åkt ut mot kanterna” och att spelplanen därmed är öppen för SFP i egenskap av ett borgerligt liberalt parti. Det låter logiskt, men det finns inga garantier för att väljarna beter sig så.
Att polariseringen vuxit, samhällsklimatet blivit bistrare och den politiska retoriken skärpts behöver inte automatiskt betyda att det finns en större beställning på ett politiskt parti i mitten.
Visst, folk letar eventuellt efter ett mittenalternativ som SFP kunde uppfylla, men det kan också innebära att de politiska krafterna söker sig till någon kant för att väljarna uttryckligen vill ha en tydligare riktning.
Oberoende av vilket spår vi tror mer på, måste både Centern och SFP under Kaikkonens och Adlercreutz ledning växa för att inte marginaliseras. Den gamla grunden – glesbygden för Centerns del och språket för SFP:s del – räcker inte längre.
För SFP kunde en möjlighet vara att försöka erövra terräng av Centern, inte minst med tanke på att ungefär tio procent av lantbrukarna i Finland är svenskspråkiga.
Här torde Adlercreutz ha insyn i lantbrukarens behov och utmaningar med tanke på att hans fru Ia Adlercreutz odlar spannmål på en gård i Pargas.
Likaså borde det vara en lottovinst för SFP att Vänsterförbundets omåttligt populära Li Andersson styr mot Bryssel. Kan SFP fånga upp en del av de (unga) Li-anhängare som kommer att vara politiskt rådlösa och hemlösa i nästa års val?
Frågan är också hur starkt SFP nationellt kan profilera sig som en miljö- och klimatkämpe och utmana De Gröna vars popularitet dalat betänkligt. För man måste väl inte vara uttalat vänstersinnad för att vara grön?
Ju mindre parti, desto snabbare och skickligare borde partiledningen komma med intresseväckande öppningar i stället för att defensivt försvara välkända värderingar.
Fler och vassare politiska spjutspetsar än tvåspråkigheten och försvaret av rättsstaten måste föras fram om partiet ska kunna bredda underlaget och motverka bilden av ett mysigt hembygdsmuseum.
Att den inre partikretsen under SFP:s partidag hänvisar till Mumindalen och skyller på medierna är varken inspirerande eller visionärt för ett parti som vill växa.
Anders Adlercreutz talade i sitt linjetal för “ett SFP som är modigare än vi är i dag. Som tar plats.”
Ett större politiskt mod – trots att det gått inflation i ordet – behövs, och den nya partiordföranden borde nu spänna musklerna rejält för att markera en ny era.
I stället för att SFP verkar nöja sig med maximalt ett 5,5 procents väljarstöd borde partiet kaxigt ta sikte på 10 procent. Det skulle vara en modig början.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.