Melodisk och melankolisk skönhet
The War On Drugs. Gav ut nästintill fulländat album.
THE WAR ON DRUGS
A Deeper Understanding (Atlantic).
THE NATIONAL
Sleep Well Beast (4 AD/Playground)
THEM BIRD THINGS
Stephen Crow Must Die (Playground).
Efter det föregående, tredje albumet valde Adam Granduciel och hans War On Drugs – fram till dess ett kritikerrosat indieband – att gå vidare till stora Atlantic. Men om någon där trott att Granduciel tänkt agera enligt några givna förväntningar eller format så blev första singelsläppet nog en väckar-klocka: en vinylsingel på drygt elva minuter, ”Thinking Of A Place”, som löpte över båda singelsidorna.
Låten finns med också på briljanta albumet ”A Deeper Understanding”, där bandet följer det musika-liska grundkoncept som under åren arbetats fram. Men låtmaterialet är än mer drabbande, nyanserna fler, och Granduciels gitarr lockar fram en större skönhet än någonsin.
Det är melankoliskt och drömskt, ett slags inringning av mentala tillstånd, och ljudbilden är luftig med klara melodilinjer under de kreativa ljudbyggena. Låtarna får den tid de behöver för att växa och nå ett klimax, men Granduciel vet också exakt när han ska ta ner dem och avsluta. Förödande starkt.
The National. Bjuder på melodisk melankoli.
Också The National tar på senaste albumet ”Sleep Well Beast” vid där de senast (på fina ”Trouble Will Find Me”) slutade. Musiken är till största delen balladbottnad och nedtonad, med en rejäl dos melan-koli, och Matt Berningers mörka barytonröst starkt frammixad.
De rockhistoriska preferenserna är många, med återklanger av Nick Cave och R.E.M, ibland också Joy Division. Men så har The National heller aldrig strävat efter någon roll som nyskapare, det har mera handlat om ett samspel med den existerande traditionen.
Melodierna är starka, men stämningsläget emellanåt såpass dystert att jag börjar längta efter någon uptompolåt. I och med ”Turtleneck” hittar jag en sådan, med taggiga gitarrer och framåtdriv, och efter den upplevelsen går det igen bra att sjunka in i melankolin.
När Tori Amos efter sina tidigaste album började söka sig mot mer experimentella sfärer och storvulna arrangemang förlorade hon något av sig själv.
Nya ”Native Invader” är inte någon entydig återgång till de ursprungliga popballaderna, men hon söker sig åtminstone igen mot klarare melodilinjer och skriver sånger, inte pompös pianomusik – och inte oväntat är det just de gånger hon väljer att skala av och göra helheterna lite enklare som musiken fun-gerar bäst. Den öppnande balladen ”Reindeer King” är den vackraste låt hon gjort på år och dag.
Helhetsmässigt är skivan ändå ojämn, men klart är att hennes sopranröst är lika ypperlig som någonsin och hennes musikaliska talang intakt. Textmässigt blandas privatliv och politik, med arga hugg mot Do-nald Trump å ena sidan och sorg över moderns sjukdom å andra.
Efter de kanske inte helt lyckade utflykterna till folkpopens domäner är Them Bird Things på sitt femte album tillbaka där allt – på debuten ”Fly, Them Bird Things, Fly” – började. I praktiken innebär det här igen en taggigare och mer garagebetonad rock, som ändå fortfarande har den för bandet typiska, drömska auran.
Här skapas en behaglig ljudbild, som lyckas smeka både med- och mothårs, men låtmaterialet kan före-falla lite jämntjockt. Desto bättre då att sångerskan Salla Day faktiskt kan lyfta också mindre lysande låtar. Hennes röst är suggestiv, varm och lite dunkelt hemlighetsfull – allt på samma gång. Hon stiger fram som en sjungande ängel.
Kort och gott
Jonna Tervomaa har på sin återkomst ”Ääni” (Johanna) lyckats få Posies-bekanta Ken Stringfellow som producent, men annars är överraskningarna få. Det prydliga popmaterialet blir i längden lite jämntjockt, fast folkinfluerade ”Ääni on minun” höjer sig över mängden och Jonnas röst har kvar sin mjuka charm.
En betonghård ljudvärld är däremot Foo Fighters varumärke på ”Concrete And Gold” (Sony). Energin är det inget fel på då Dave Grohl och hans rockarmé agerar, men att essensen i låtarna är bristfällig kan inte döljas med ljud och kraft – inte genom ett helt album.
Nothing But Thieves bjuder för sin del – ”Broken Machine” (Sony) – på brittisk indie. Här finns en del smarta popslingor, och ibland odlar killarna sina Led Zeppelin-minnen. Emellanåt lovande och fräscht, också om helheten ännu blir ojämn.
Henrik Jansson
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.