Medierna får skämmas mera än Marin
Uppståndelsen kring statsminister Sanna Marins festkväll har dominerat spalterna under slutet av veckan. Vems omdöme har svikit?
Statsministern i Finland är både en institution och en person. Ibland är det svårt att skilja mellan dessa. En ny generation av politiker förändrar också bilden av politiker.
En ny generation av politiker betyder också nya vanor och nya ekiperingar. Män med kostym och slips får ge vika för en ny stil och en modern tid. I politiken är innehållet och hur budskapet utåt ser ut lika viktiga. Samtidigt handlar det om förtroende.
Förtroende skapas inte endast via orden man använder, förtroende är en helhet som byggs upp av många detaljer och även omedvetna ingredienser.
Det är helt okej att statsministern har roligt, kopplar av och tillbringar tid med sina vänner. Vi har dessutom en statsminister som skött sin uppgift väl i svåra tider.
Statsminister Marin har gjort en fatal felbedömning vad beträffar valet av vänner. Marins vänner verkar de facto inte vara hennes vänner, de är wannabe-vänner med institutionen statsministern, inte med personen Sanna Marin. I valet av ”vänner” har statsministerns omdöme svikit.
Av en statsminister kan man förvänta sig att hen känner till att media följer med allt hen gör. I Sanna Marins fall har vi en statsminister där medierna följer statsministern på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Medierna noterar allt statsministern säger, gör eller vilka skor hon använder. Då Marin är medveten om detta, borde hon agera enligt det.
Finland är överlag ett grått och lite dystert land. I Finland har det här med att ha roligt alltid varit lite ifrågasatt. I Finland verkar det roligaste man får göra vara att dricka kaffe. Redan en ordentlig middag för att inte tala om att gå ut och dansa verkar på många håll upplevas som det skulle vara bort från någon annan.
Det är bra om statsministern kan bidra till att göra Finland till ett gladare land.
Politikerna har genom tiderna festat och använt alkohol. Det är ingenting nytt med det. Smarttelefonens tidevarv har ändrat på vårt samhälle. Man ska i dag hela tiden vara beredd på att man hamnar på bild eller film och att materialet kan landa på vilken sajt som helst. Är man statsminister, borde man räkna med att alla bilder eller filmer man syns på, kommer att finnas i cyberrymden och kan ploppa upp var som helst.
Det att någonting finns upplagt på en sajt betyder inte att innehållet i materialet är sant eller att man enbart utgående från materialet kan bedöma exakt vad som hänt. Det här borde i synnerhet media känna till och framförallt handla enligt.
Medierna ska också titta sig i spegeln och fråga hur man har lyckats med bevakningen av den här frågan. När är det befogat att publicera spekulationer om att statsministern skulle ha använt knark? I det här fallet har kriterierna för publicering inte uppfyllts. Om medierna börjar formulera antydningar att statsministern eventuellt skulle ha använt eller använder knark, behövs det betydligt mera fakta än några otydliga ord på en oskarp videosnutt.
Mediernas handlande i frågan överlag kan ifrågasättas. Ska nyhetsmedierna och media överlag insinuera och föra fram allvarliga beskyllningar som inte går att verifiera? Svaret är nej.
Kan kvällstidningarna och andra medier sänka ribban för vad man publicerar hur lågt som helst i sitt sökande efter klick? Vad händer när man når markytan och måste börja gräva en grop?
Medierna har ett ansvar och ansvar borde ha konsekvenser. Det är osannolikt att medierna alltid skulle kunna ha och göra rätt. Hur långt är man beredd att gå för att få flera klick? Vem sätter skalan för när media överskrider gränsen för vad som är rätt och ibland vad som är lagligt att publicera?
Det intressanta som skett de senaste åren är att också skattefinansierade Yle har gett sig ut på en desperat klickjakt. Varför?
Medierna kan bättre än vad man har gjort i det här fallet. Pressfriheten kan inte ha som presumtion att man kan publicera precis vad som helst, tills en domstol ingriper.
Det måste på något sätt gå att verifiera sanningen i det som publiceras, speciellt om man för fram allvarliga anklagelser. Mediernas makt och att föra en diskussion om den är nästan tabu i Finland. Diskussionen slutar alltid med att pressfriheten inte får ifrågasättas.
Opinionsnämnden för massmedier är ett fungerande, men närmast ett i efterskott konstaterande organ. Om media kallar statsministern för knarkare, lever hen med den stämpeln, oberoende av opinionsnämndens ställningstagande.
Slutsatsen i det här fallet är att Marins, men i synnerhet mediernas, omdöme har svikit. Klick-hysteri bland medierna försvagar förtroendet för journalistiken.
Den fjärde statsmakten är inte till alla delar sin uppgift vuxen. Klart sagt redaktörn. Bra diskussion i slaget efter tolv idag med samma tema.
Bra analys. Alla borde försöka ha lite is i magen. Tänk först och skriv sen.