Timmerlasten har lossats och snart bär det av mot Godby. Foto: Monica Forssell
Hanko VTS good evening, this is Jolie. We are ready to depart in a couple of minutes for Färjesundet via archipelago.
Tjugoåttaåriga kapten Mika Laines stämma är ljus och lugn. Regnet piskar fartygets blå lastluckor, vinden viner kring den lilla kommandobryggans knutar och klockan är 21.25.
Föregående natt har Laine kört från Mariehamn till Koverhar. På dagen har han sovit och nu är han beredd att stå en natt till vid rodret.
Fina och lugna dagar är det en njutning att köra i den Åboländska skärgården. På bilden kapten Mika Laine. Foto: Monica Forssell
Good evening Jolie. VTS-centralen kontrollerar om m/v Jolie planerar att gå via Russarö eller Tulludden. Det blåser 15 m/s och sjögången på Finska viken är kring 3 meter.
Via Russarö meddelar Laine. Sedan backar han ut det 70 meter långa fraktfartyget från kajen, svänger och riktar stäven söderut.
Ljuset från truckarna i hamnen försvinner. Vi har tolv timmar framför oss till Godby på Åland, för att lasta 1100 ton vete.
Monica Forssell
Monica Forssell
Monica Forssell
Monica Forssell
Monica Forssell
Monica Forssell
Foton: Monica forssell
Fraktfartyg som Jolie är en bekant syn i skärgården. I ur och skur, året runt, stävar de fram.
Ibland på väg med grus från Ingå till Tallinn, ibland med timmer från Mariehamn till Kotka, cellulosa från Estland till Sverige. Säd till Nådendal. Sten från Pargas.
Till Koverhar hämtade Jolie timmer. Under morgonen och dagen har lasten lossats och tvättandet av det 2722 kubikmeter stora lastutrymmet har påbörjats. Jobbet görs för hand med vattenslang, borstar och moppar.
Monica Forssell
Joona Mantsinen. Foto: Monica Forssell
M/v Jolie är hem och arbetsplats för kapten Laine, överstyrman Joona Mantsinen, 22, maskinchef John Mäki, 27 och däcksarna Jerome Bandao, 31, och Rommel B. Peralta 45 år.
Mantsinen har stigit ombord samma dag och har fyra veckor framför sig. Han är från Joensuu och mönstrade på ett fraktfartyg första gången som sextonåring.
Hans mamma och pappa sade ”anna mennä vaan” när han meddelade att han vill bli sjökapten. Och på den vägen är det.
Han har hunnit köra på Spanien, Portugal, England, Holland, Belgien och Tyskland.
Monica Forssell
Maskinchef John Mäki. Foto: Monica Forssell
Mäki har tre veckor bakom sig ombord. Fritiden är det bästa med jobbet, säger Mäki med glimten i ögat.
Han bygger hus i Masku. Ett hus som till största delen ska bestå av ett garage för alla Mäkis BMW-bilar. För han gillar att skruva och greja. Någon typisk arbetsdag finns inte, säger Mäki.
– Det kan vara så att man vaknar på morgonen, går och kollar i maskinrummet att allt är bra och så dricker man lite kaffe. Men det kan också vara så att man har jobbat på i ett dygn med att försöka reparera något. Mest handlar det om att övervaka att allt fungerar när man kommer i hamn eller startar.
Monica Forssell
Däcksaren Jerome Bandao i köket ombord på m/v Jolie. Foto: Monica Forssell
Bandao är från Filippinerna men bor i Helsingfors. Han har stigit ombord för några dagar sedan och ska stanna en månad. Hans fru gillar inte att han är borta så många veckor i stöten. Men båda vet att det kunde vara mycket värre.
Fartygets extra däcksare, Peralta, kommer också från Filippinerna. Han är inte anställd av Åborederiet Rederi ab Nathalie utan ett filippinskt bemanningsföretag som hyr ut honom till Nathalie.
Han har varit ombord i fyra månader och ska stanna ombord till mars.
Det är en lottovinst att jobba ombord på ett finskflaggat fartyg, anser Rommel B. Peralta. Foto: Monica Forssell
När fartygets strålkastare slås på syns det hur skummet yr, regnet vräker ner och vågorna slår över det smala däcket och lastluckorna. När ljusen släcks är det mörkt som i säcken. Bara det gröna på radarskärmen lyser och plottern avslöjar var vi är.
Hangös ljus i horisonten. Foto: Monica Forssell
Jag funderar på om jag kommer att bli sjösjuk men bestämmer mig för att ta sikte på de gröna och röda lateralerna. De syns som små prickar i natten. Vindrutetorkarna försöker hålla regn och hav borta.
När lastutrymmet till slut är tvättat och torkat klättrar Peralta upp 7 meter längs den smala stegen från lastrummet.
Han är äldst ombord. Hemma i Cotabato har han ett litet jordbruk och fem barn i åldern 8 till 23 år. På grund av coronaepidemin har han fått gå i land bara två gånger under de fyra månader han jobbat ombord på Jolie. En av gångerna besökte han Åbo.
Men han är nöjd. Att jobba ombord på ett finskflaggat fartyg är enligt honom lite av en lottovinst.
– Jag har haft bra tur. Här behandlas man som en del av familjen. Allt löper smidigt och är som i ett vanligt hem. På andra fartyg kan man bli behandlad som en apa eller en slav. Det är ett hemskt liv. De hjälper en inte utan skriker bara. Här är det teamarbete och alla hjälper till.
Mörkret och novembervädret bekommer honom inte det minsta.
– Jag har jobbat 23 år som sjöman och är van vid det mesta. Olika väder och ensamhet. Jag gör det här för min familj och för att barnen ska kunna gå i skola.
Lastrummet nås via en 7 meter hög stege från däck. Foto: Monica Forssell
Peralta förtjänar cirka 1800 dollar i månaden och det är en lön han är nöjd med. När han är ledig chattar han med barnen och planerar vad han ska så när han kommer hem.
Norra Östersjöns vågor vräker på. Utan last vill fartyget dansa på vågorna. Vi rör oss framåt i ungefär tio knops fart.
Monica Forssell
Foto: Monica Forssell
Några timmar tidigare har hela besättningen suttit i fartygets lilla byssa och slevat i sig potatis och lammgryta.
Här finns ingen kock utan besättningen tar turer i köket. Ibland blir det vanlig husmanskost som makaronilåda eller fläsksås. Ibland något festligare som hamburgare eller ugnslax.
Mantsinen har planer på att tillreda pasta åt hela gänget och Mäki säger att han också gärna byter skruvandet mot matlagning ibland.
– Speciellt om däcksarna har en lång dag och man själv inte har så mycket att göra så lagar man ju gärna.
På hyllorna i torrskafferiet står burkar med tomatkross, en påse avokador, kakao, jordnötssmör, ris.
Monica Forssell
Monica Forssell
Monica Forssell
Monica Forssell
Monica Forssell
Monica Forssell
Foton: Monica Forssell
Mantsinen och Mäki säger att det krävs en viss slags personlighet för att man ska klara sig ombord. Alla anpassar sig inte.
– Man måste vara ganska seg och rätt social. Man kan inte bli liggande ensam i hytten, säger Mantsinen.
– Nä och man ska veta hur man tas med olika typer av människor, säger Mäki. Ibland är det bättre att bara hålla käften. Här lär man sig läsa av människor och kommunicera.
Motorerna går som de ska och Mäki kan dra sig tillbaka till sin hytt. Alla har egna rum med TV, wc och dusch. Asketiskt, men viktigt med ett par egna kvadratmeter.
Kring midnatt avlöser Bandao överstyrman Mantsinen på bryggan. Laine håller koll på skärmarna och justerar den lilla spaken som är fartygets roder.
En doft av kaffe sprider sig i mörkret när Bandao laddar den lilla bryggaren. Han har jobbat som sjöman sedan han var 20 år.
Till skillnad från många andra filippinska sjömän är han anställd av Rederi ab Nathalie och följer finländska avtal. Han vet hurdant det är att jobba tio månader i sträck och vara en månad ledig. Det är inget han vill.
Ombord på Jolie är han tillsammans med Peralta ofta äldst.
– Man är liksom lite som en fadersfigur eller storebrorsa, säger Bandao och plirar på Laine. De skrattar.
Vi närmar oss Russarö fyr, sjögången lättar för en stund. Hangös ljus lyser upp himlen.
Vi är här för att köra last.
Mika Laine
Laine har varit ombord en månad och kommer att stiga av i Nådendal där vetet lossas.
Före Koverhar och Mariehamn blev det en timmerlast till Kotka och före Kotka en tvåhundra kilometer lång kabel från Karlskrona till Huddiksvall i Sverige. Ett normalt fyra veckors pass brukar landa på ungefär 2000 sjömil.
– Vi är här för att köra last, konstaterar Laine. Varje dag jobbar vi och kör.
Monica Forssell
Foto: Monica Forssell
När han är ledig spelar han tennis och reser om det är möjligt. Förra ledigheten vandrade han i Lappland.
Isvintrar har han ännu inte hunnit vara med om men nog svåra stormar som tvingat honom att nödankra. Och brand i maskinrummet som slog ut elektriciteten ombord. Då låg fartyget och drev utanför Nystad tills en bogserbåt kom till undsättning.
Pärlbandet av ljus från Hangö försvinner. Norr om Vänö kränger fartyget till ordentligt men sedan ger sjögången med sig. På Skiftet är havet redan beskedligt och när vi på efternatten närmar oss Sottunga är det en solig novembermorgon som gryr.
Bandao laddar upp med ett berg av bacon och omeletter i byssan. Det finns kaffe i termosen och dörren mot akterdäck står på glänt.
Monica Forssell
Godby. Foto: Monica Forssell
En ny dag. Godbys höga klippor närmar sig, Laine saktar in och Jolie glider fram mot den lilla anspråkslösa bryggan. I land är två män redo att ta emot trossarna.
Tio minuter senare öppnas lastluckorna och åländskt vete från silon i hamnen sprutar ner i lastrummet. På eftermiddagen kastar Jolie loss och tar kurs på Nådendal.
Monica Forssell
Jerome Bandao förbereder anlöpandet av hamn. Foto: Monica Forssell
Monica Forssell
I hamn i Godby för att lasta vete. Foto: Monica Forssell
De va en riktit kiva artikel, även förmån bondlurk! 😇
Bo Gyllenberg skrev
Låter som för länge sedan. Lycka till grabbar.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.
Monica Forssell
Monica Forssell
Monica Forssell
De va en riktit kiva artikel, även förmån bondlurk! 😇
Låter som för länge sedan. Lycka till grabbar.