ÅU 23.01.2018 06:00

Jaktvårdsavgiften steg vid årsskiftet från 33 till 39 euro. Procentuellt sett är höjningen märkbar och borde märkas då jaktvårdsföreningarnas verksamhet utvecklas och viltets levnadsmiljöer sköts bättre. Det är i alla fall målen med höjningen.
I budgeten för 2017 hade 2,34 miljoner euro reserverats för jaktvårdsföreningarna, vars verksamhet i huvudsak finansieras med jaktvårdsavgifter. Om man slår ut fjolårets summa på de totalt nästan 300 föreningarma blir det nästan 8 000 euro per förening. När jaktvårdsavgiften nu höjdes med nästan en femtedel så ska det synas ute på fältet.
Vad handlar då utvecklingen om? Det främsta utmaningen för många jaktvårdsföreningar är den samma som för så många andra föreningar: Hur hitta nya krafter?
Senaste numret av Jägaren (1/2018) kommer med en klar signal till fältet. Det måste göras något.
”Om det inte finns tillräckligt med frivilliga för att ersätta alla grånande aktiva så måste vi angripa problemet ur nya vinklar”, skriver Jari Varjo i sin ledare i tidningen.
Varjo, som är direktör vid Finlands viltcentral, påpekar att många föreningar har lyckats bra med generationsväxlingar. Det gäller ändå att redan nu sikta in sig på hur det ser ut efter tio–femton år, också i de föryngrade föreningarna. Varjo efterlyser ett fördomsfritt nytänk.
”Från ett skrivbordsperspektiv kan vi garanterat inte ana oss till alla problem eller tänkbara goda lösningar som vi kommer att möta.”
En stor fråga är vilka alla föreningar som kommer att gå samman. Ärendet kommer säkert att diskuteras på många av de årsmöten som var listade på hela tre sidor i senaste numret av Jägaren.
En samgång är en känslig fråga. När Finlands viltcentral grundades 2011 fanns det en stark rekommendation för att föreningar skulle slås samman. Numera handlar det ändå mer om att sporra, inte pressa.
Det som ändå är klart är att det från statligt håll finns en önskan om att flera av de 295 nuvarande föreningarna skulle slå ihop sina påsar. Tanken är att på så sätt underlätta och professionalisera det arbete som utförs av jaktvårdsföreningarna, enligt Janne Pitkänen, överinspektör vid Jord- och skogsbruksministeriet. I en intervju för Yle (13.6) riktar Pitkänen sina blickar mot södra Finland, där de små föreningarna är vanligare. Om föreningar slås samman, kan de exempelvis ibland deltidsanställda någon som på ett mer effektivt sköter uppgifter som nu kan vara splittrade på flera personer.
Smått är såklart inte automatiskt synonymt med ”sämre”, tvärtom så har flera små föreningar visat sig klara av både generationsväxlingar och en växande uppgiftsbörda. Dessutom finns det goda exempel på hur föreningar kan samarbeta och den vägen förnya sin verksamhet. Enligt Sirpa Kuhlström, koordinator vid Finlands viltcentral, har det skett en klar utveckling då det gäller samarbete över föreningsgränser. Kuhlström betonar också att viltcentralen respekterar föreningarnas självständighet.
De grånande aktiva, som Varjo talar om, behöver förstärkning i sina led. Hur får man då med fler unga, sådana som är i åldern 20–30 år? De är ännu för få, enligt det stapeldiagram som finns på Viltcentralens sajt. Säkert finns det också äldre som kunde värvas att bli nya aktiva krafter i jaktvårdsföreningarna. Tänk bara hur många hurtiga friluftsmänniskor det finns: I den gruppen finns säkert många som inte skulle behöva så en så kraftig knuff för att komma med. Många har också en indirekt koppling till jakt och viltvård, kanske genom en släkting eller någon annan i närkretsen.
Hur kunde jaktvårdsföreningar då marknadsföras? Ett möjligt hinder är att många inte vet så mycket om verksamheten.
Hur många kan exempelvis svara på den enkla frågan ”Vem får jaga?” Hur var det nu med att äga mark – eller med hemvist och skjutprov? Och hurdana är egentligen medlemsvillkoren? För en aktiv inom en jaktvårdsförening kan det här kännas som självklarheter – till och med om man väcks mitt i natten, men för icke-invigda är läget ett annat. På Viltcentralens sajt finns en slags Vill du bli jägare?-manual, men det behövs kanske nästan något av en mentor som vägleder en nyfiken in i denna värld. Dessutom kan det vara så att många tror att det handlar så specifikt om jaktvårdsföreningar att de inte alls ser all annan verksamhet.
Kanske det är på den nivån det finns en öppning? Oberoende av hur allt omorganiseras och professionaliseras så hänger jaktvårdsföreningarnas framtid på hur de lyckas sälja in sig på individnivå. Här, om någonstans, behövs det stödinsatser: det är inte så där bara att ta av sig den orangefärgade västen och axla rollen som marknadsförare.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln