Med allt som finns i gult
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den första våren kommer i gråbruna schatteringar. Det är fjolårsgräs och grus som ännu inte bortsopats efter vintern. Näs- och munskydden man burit genom farsoten är bra att ha mot vägdammet efter vinterns ymniga sandande.
Åbo stad har ansträngt sig lite mer med vårstädningen i år, men en månad efter första stora insatsen kan gruset ligga kvar och skräpa i kvarter där sopandet är på Någon Annans ansvar.
Vakna upp nu Någon Annan! Många lider ganska illa av det som obönhörligt virvlar upp.
Den andra våren är alltid gul. Tussilago, vårlök, svalört. Alla har redan iakttagits. Och maskrosen som trängt sig fram mellan stenfoten och trottoaren och börjat blomma. Är det april räknas den inte som ogräs utan fotograferas av alla och postas under #sol.
Nämnas bör också de knallgula påskliljorna, narcisserna av olika storlek, transporterade till vårscenen av människohand. Min egen hand plockar ut ett tidskriftsnummer med tema ”Gult”.
Det är Lyrikvännen nr 3/07, som jag övertagit som avskriven från ett av mina favoritbibliotek, beläget på en ort dryga tjugo kilometer från min hemstad. Man kan cykla dit på en och en halv timme påstår vägbeskrivningen på Google Maps, men de har nog inte räknat med motlut eller behovet av vätskepauser.
Lyrikvännen innehåller alltid vigulanta essäer av lämplig längd, ganska korta. Den djupdyker i sina ämnen, återkommer ifrån djupen mirakulöst syresatt. Temanumret inleds med ett föredrag om det gula inom romantiken (som man ju tänker lutar mot blått).
Det stannar inte bara vid Wordsworthsdaffodils, utan rinner vidare mot till exempel Harry Martinson och hans underbara strof om två barn som gömmer dig i ett rågfält (”omkring oss rågens gula bölja”).
Färgen säger att det kan finnas en lycka, en frist, överallt. Nästan överallt. Barnkamrar målas ofta gula, jag har suttit i gula kök, verandor och vardagsrum.
Numret fortsätter med dikter av Federico García Lorca som skriver om citroner och om Spanien, av Ulf Carl Olov Nilsson som brottas med Wittgensteins ”Anmärkningar om färger”. ”Försök med det gula”, börjar han trotsigt.
Lennart Hellsing bidrar med en dikt om månen – hos honom finns det mycket gult.
Gultemat avslutas med ett samtal mellan tidskriftsredaktören och Lotte Möller, vars mest berömda bok handlar om citroner (hennes senaste, från 2019, har ett honungsgult omslag och heter ”Bin och människor”)
Det är den ständigt visualiserande människan som talar, Möller är också känd som fotograf: ”Det är en dominerande färg, det är så mycket ljus i den … den klargula färgen riktigt skriker: Här är jag! jag! jag!”
Vårgult lever sin tid och förvandlar sig till hösten: ”Äpplen, plommon, sädesfält … höstgult kan inte störa på samma sätt som en malplacerad gul tulpan. Jfr solrosor!”
Och sammanfattat: ”Det där med gult som överlevnadens färg. Den våldsamma kraften i gult. Ur-färgen. Äggulan!”
Den tredje våren är grön. Och innan jag sätter punkt får jag lov att springa ut och kolla gårdsbjörken, om den lovar grönt. Ute blåser iskall vårvind och gatugruset som hoppat upp på husbolagets så kallade gräsmatta ligger kvar. Fem före mössöron nu, säger björken.
Än är våren gul som tussilago och blå som bara vårhimlar kan vara. Kriget drog iväg med färgerna. Men vi ska ha dem tillbaka. Med all den energi som finns i gult.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.