Matteus Blads samhällskritiska monolog ”Det tystade barnet” gästade Åbo – får förlängt liv i sina visor
Med demonstrativt tydlig artikulation utbrister Matteus Blad: ”Jag är inkompetent!”. Det är inledningen till ”Det tystade barnet”, en monolog som interfolieras av ett halvdussin visor Blad komponerat och skrivit text till.
Öppningen följer ett jag som ser sig som samhälleligt värdelös. Drömmarna krossas innan de fått luft under vingarna. Det enda som gått att få i rikt mått är skulder.
Fokus pendlar mellan det individuella som fysiskt utspelas på scenen och det mer allmänna, talet som riktas mot publiken. Den modlösa och uppgivna inställningen kanske är kollektiv, och passiviteten den genererar kan möjligen hävas.
Perspektivet kan rubbas, till en början med retoriska medel. Vi glider över i en diskussion om rättvisa, gemenskap, jämlikhet. Hur vägen dit kan öppnas om vi på ett genomgripande plan ser varandra och ger varandra plats.
Föreställningen låter det okorrumperade barnet inom oss reagera, fråga varför. Varför finns det fattiga, varför finns det orättvisa? Monologens titel hänvisar till det ifrågasättande, ursprungliga seendet, mindre till en svart pedagogik som det också för tankarna till.
Monologen bärs också av patos, vilket inte alls är illa. Men patos kan också orsaka rundgång, och man börjar önska att publiken skulle avkrävas svar på de stora frågor som kastas ut mot den: Vad kostar det att reparera en trasig själ? Vad kostar marginalisering, arbetslöshet?
De svepande resonemangen är den svagaste punkten. Men det bränner genast till då det blir mer specifikt och sceniskt gestaltat, som när Blad placerar sin gitarr med strängarna neråt över en stol, trollar fram en hemlös på en bänk. Om vi verkligen ser denna person, hur kan vi då tillåta att hen fortsatt är hemlös? Det blir den uppfordrande frågan.
Man kan lätt fantisera vidare att teatern skulle pröva på att få substantiella svar av dem som är satta att arbeta på olika områden som rör det gemensamma: moralfilosofer, ekonomer, socialarbetare, pedagoger … . Kanske de borde släppas in på scenerna, de finns ju garanterat i publiken.
Matteus Blad är en plastisk skådespelare som förmår göra sig liten som en dammråtta och också motsatsen – spärra ut armarna och ta upp så mycket utrymme som möjligt. Allt kring honom är dynamiskt.
I den här föreställningen lyser hans musikaliska begåvning ändå starkast, för visorna, som är berättande, ganska ofta med stänk av Bellman (och många minns också hans blixtrande Bellmanprogram som också har gästat Åbo) är det som fångar en mest.
Några av sångerna för också tankarna till 1900-talets musikaliska estradkonstnärer och till protestsånger (som man längtar efter!). Mjuka kampsånger har de kallats. De stöder föreställningens tema, och blir något utöver det. En sång är i sig direkt aktion, i själva verket en trefaldig handling: kompositionen, textförfattandet, framförandet.
Medan man lyssnar hinner man tänka på hur det skulle vara att ha sångtexterna framför sig och kunna memorera lite av dem. Och efter föreställningen (gästspelet i Åbo är denna turnés sista) får vi också se dem samlade i en snyggt producerad bok.
De finns också inspelade, då stödda av fler instrument: stråkar, flöjt och kontrabas. Men Matteus Blad är virtuos på gitarr, så för scenversionen är det alldeles tillräckligt med en man och ett instrument.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.