Teater: Materien, myten, människan – Tredje rummets filosofiska teater
Expeditioner. De färgar av sig både på stoffet och och på dramaturgin. I förgrunden Minna Kangas, forskaren som i framtiden anländer till Wrangels ö. Bakom henne en historisk expedition gestaltad av Raimo Karppinen, Kristiina Vahvaselkä och Sofia Törnqvist.
Legenda pienestä luusta (Legenden om det lilla benet)
Manus: Seppo Parkkinen
Regi: Susanna Airaksinen, Juha Malmivaara
Scenografi: Sari Salmela
Musik: Kari Mäkiranta
Ljusdesign: Eero Erkamo
Ljuddesign: Ville Aalto
I rollerna: Minna Kangas, Raimo Karppinen, Sofia Törnqvist, Kristina Vahvaselkä, Tuula Väänänen
Föreställningar på Stadsteaterns Sopukkascen 23.2–28.4
Alla som följt med Kolmas Tila/Tredje Rummets föreställningar, som vi fått ta del av i ett decennium nu, vet att de följt en annan väg än många andra teatrar. De har låtit teaterkonsten få en stor kontaktyta med olika vetenskaper, andra konstformer och med frågekluster som inte kan besvaras direkt eller kortfattat, men som man bör befatta sig med just därför.
Att arbeta fram en föreställning får räcka länge, och i den perioden ingår workshoppar och seminarier med experter på olika områden. Under spelperioden brukar också ingå föreläsningar och publiksamtal (ett sådant tillfälle finns inplanerat till exempel i samband med föreställningen 7.3).
Spelplatserna spelar också roll. ”Legenden om det lilla benet” har hållit på sedan 2016, då den första delen gavs i Sibeliusmuseet (som också blev scenen för del tre). Del två tog sig in i domkyrkan. Det var en omtumlande upplevelse, fastän kyrkoakustiken ibland spelade dialogen ett spratt. Men rörelsemönstren, det koreografiskt böljande och suggestivt inåtvända gjorde stort intryck.
Del fyra får ta plats på en traditionell scen, Stadsteaterns Sopukkascen. Den fortsätter på den mytiska tråd som föreställningarna kretsat kring, historien om det oförstörbara i människan, konkretiserat av lilla benet nånstans i kroppen (var sitter det egentligen, i nacken, i svansen, i örat?), det som enligt den gammaljudiska myten varken kan förgås i eld eller vatten.
Det förtrollande med pjäsen – och den här delen förefaller att vara den dramaturgiskt mest sammanhållna – är att Seppo Parkkinen i sin text har visat vägen till den föränderliga plats där man befinner sig på gränsen mellan det man vet och det man föreställer sig.
Det gäller för det förflutna vi inte har annan än fragmentarisk arkeologisk kunskap om, framtiden som vi spekulerar om, andra arter, vilkas liv vi vet en del om, fantiserar resten. Och inte minst vår egen belägenhet. Inför konstverk som tilltalar oss brukar vi ju slarvigt säga att de berättar ”hur det är att vara människa”. Då menar man inte en slutgiltig exponering utan snarare en förmåga bli medveten, ett föränderligt tillstånd också det.
De konkreta berättelsetrådarna i ”Legenden om det lilla benet”, 2018 års version, är expeditionerna. En är den om en fågelforskares resa till Wrangels ö i Norra ishavet, den utspelar sig 2063. En sofistikerad teknik finns – på scenen markeras den effektivt med röst och gester – men platsen och tiden är fortfarande givna enheter vi har att underkasta oss.
Som kontrast passerar en expedition som företogs 1921, deltagarna intar scenen som ett slags vålnader (det gick också illa för nästan alla iblandade). Den expeditionen hade isländskt ursprung, och pjäsen låter flera av rollerna få isländska rötter.
Men talar man ett främmande språk är mest engelska. Om det är nödvändigt kan man ha olika åsikter om, det skapar förstås en vag förnimmelse av ett världskollektiv där vi tror att vi kan förstå varandra. Skådespelarna sträcker sig utöver sina växlande mänskliga roller, skiftar hamn och blir fåglar – åskådaren får förstå det direkt eller med fördröjning. Den arktiska shamanismen är inskriven mellan raderna, det står klart.
Som ett utmanande korrektiv för vårt istadigt människocentrerade tänkesätt får fåglarna flyga genom föreställningen, som är nästan programmatiskt jordbunden med ett återkommande döds- och gravmotiv och skådespelarnas hårt trampande återkommande danssekvenser.
Denna föreställnings ikoniska fågel är silvertärnan, den som flyttar längst av alla, och den organism på jorden som upplever flest soltimmar, sägs det. Den är en del av det nät av flyttfåglar som omger klotet. Man kan föreställa sig det, sa Parkkinen på i sin presentation som föregick onsdagens föreställning.
Förändring och rörelse blir också en del av föreställningens stoff, man befinner sig också strax i en form av metateater. Den inkluderar det materiella (som måste förvittra), myten (som aldrig har bara en given tolkning) och människan (som har sin tid och sen får ge sin plats till kommande generation).
Att styra allt detta på scenen, och samtidigt hålla dörrar och fönster öppna för alla infall och associationer som borde skölja över publiken, är ett konsttycke i sig. Och det går bra så länge delarna får vara i rörelse. Det talade ordet är faktiskt det man kan tycka att man får lite för mycket av, det finns verbala rännilar ut i förklaringar, vilkas information (som ibland är nödvändig) kanske hade kunnat ges på annat sätt.
Ljussättning, musik och ljudvärld är uttänkt i minsta detalj, särskilt uppskattar man den träffsäkert avgränsade belysningen av föremål som kan betraktas som (språklösa) huvudmotiv. Och den intensiva sången, som är påträngande mänsklig och som också har en sakral ton, som på sitt sätt omfamnar den väg ”Legenden om det lilla benet” har tillryggalagt.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.