Mässans mening
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vill man göra en människa tokig ska man plantera henne på en bokmässa och låta den pågå i evighet.
Podiesamtalen blir allt mer surrealistiska, de fanatiska bokläsarna börjar infiltrera författarkåren och talar om hur man ska skriva e-gent-li-gen, förlagsmänniskorna äter ihjäl sig på blandade mässkarameller.
Nå! Bokmässor är ju oemotståndliga, men besökare pallar bara en begränsad tid. Sorlet är tärande och frestelserna är stora. Mitt förnuftiga jag tillåter mig att köpa en (1) bok per mässa.
I år krockade Åbo med Göteborgs mässa. Dit tänkte jag inte åka, men det kan ha uppstått konkurrens om vissa gäster. Boken om J & B fick ingen programpunkt i Åbo. Man saknade det, eller inte.
Jag är ganska glad över att den litterära diskussionen hos oss inte drivs av snackisar (den senaste rikssvenska: är det spökskrivare som skriver bästsäljarna?). Å andra sidan kunde det finnas lite mer snack av alla slag kring litteratur och böcker i Finland.
Sånt fanns i författarnas utfrågning av politiker, två från regeringspartierna, en från oppositionen. Mest handlade den stunden om författarnas socialskydd och om till bokmomsen, som går upp (medan ölets går ner).
Detta precis när ljudböckerna är en het produkt men gynnar bokproducenterna ekonomiskt mer än författarna.
Som yrkesgrupp ligger författarna risigt till, fast den populära bilden varit att man blir rik – inte bara berömd – av att skriva böcker.
Politikersamtalets själva poäng var att författarna fick ställa frågor inför publik. Åhörarna visste redan att regeringens intresse för konst är svalt.
Ordet ”litteraturexport” flög förbi, men en sån blir inte till av att man knäpper med fingrarna, den uppstår ur litterär bredd och ett effektivt arbete utanför det omedelbara författandet.
”Alla måste dra sitt strå till stacken”, slank ur representanten för Samlingspartiet, när statsfinanserna flöt upp igen.
Det satt lite illa här, stora delar av åhörarskaran är ju välunderrättad om att kultursektorn under de svåra åren som passerat burit ganska tunga strån, en del har känt bördan själva.
Mässmagnet nummer ett var som väntat Sixten Korkman, kom man en minut för sent till platsen fanns inte ens ståplats kvar.
Men tillströmningen var inte optimal på alla scener, nu tänker jag på dem med svenskspråkigt program.
Så kan det vara: när det är efterfrågan finns ingen tillgång, när tillgång fixas är efterfrågan inte den man hoppats. Mer svenskt än tidigare fanns, som sagt, i årets utbud.
Frågan är: ska man ha svenskt program utspritt över tid och scener eller ska det vara samlat på en scen och en mässdag. I ekonomiskt svåra tider köper man kanske inte biljett två dar i rad.
Jag är emot allt som känns som gettoisering och ser mässan som ett bra tillfälle att nosa på finsk utgivning i bokhandel och scenprat. Hur får man en finsk publik att göra samma på svenska?
Erfarenheten säger att språkmuren kan vara oväntat hög just på det område man trodde att den lätt kunde forceras.
Mässans mening är förstås att sälja böcker, själva det litterära kommer så att säga på köpet. För mindre aktörer är i alla fall kvalitet det spett man bänder sig in med.
Den bok jag har med mig hem är producerad av ett mindre förlag, en samling isländsk dikt översatt till finska.
Sen överskred jag min kvot med hundra procent, hemförde också Sture Lindholms pinfärska ”Gränsland”, tänkt för gymnasier.
Minnet säger att vissa kapitel i min egen hissabok på 1900-talet hölls tämligen kortfattade. Nu ska jag jämföra. Alla gånger: bättre pank än historielös.
Med mig har jag också minnet av Rianna Rintamäkis känsligt koreografiska läsning av Edith Södergrans ”Triumf att finnas till”.
Dans var mässtema, och en del av publiken skyndade förbi det, men många nog tog del.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.