Freja Rudels 03.11.2021 13:00

Som poet, novellist, översättare och journalist är Mårten Westö en tusenkonstnär i ord. I nya diktsamlingen är bredden en tillgång, men kanske också en black om foten.

”Fotnoter till en vandring” är mångsidigt tillgänglig, men stundtals lite förströdd.

Diagonalt över den gräddvita pärmen löper fotspår. Först är det gråa spår efter skor, sen kommer skorna, övergivna, och därefter följer röda spår av bara fötter.

Linjen som spåren tecknar, mot känsligare, avklädda steg kan skönjas också i dikterna. Titelns vandring tycks syfta på livsloppet i stort. Den dominerande utsiktspunkten är mogen. Småbarnstiden är ett minne, idealismen är ett minne, de livsomvälvande händelserna har redan hänt. Återstår att minnas, se, förstå och känna. Återkalla det som en gång sprungit förbi.

Men att det är just fotnoterna och inte själva vandringen Westö bjuder på blir tydligt. Han diktar i små scener och rör sig vid sidan om de stora linjerna. Han fångar upp till synes marginella händelser med en tydlig förkärlek för marginella existenser.

Vid sidan om den tilltagande, lite trösterika mognaden närmar sig apokalypsen.

I diktsamlingen finns pessimistiska iakttagelser ur en av tekniken bergtagen själlös och navelskådande tillvaro som dignar under sina lösenord. Bakom vår vardagsbrådska tickar klimatförändringens redan uppmätta tid, som vi gör vårt bästa att förtränga: det snöar ju än!

I pärmens spår rör sig fötterna jämfota, som i hopp. Det samma gäller för perspektiven och temana i samlingen. Än avfyras blicken ovan- och utifrån, ringar in en grå värld försjunker i skärmar och skyla. Än är perspektivet förankrat i ett specifikt jag i en specifik tillvaro.

Här skymtar en av den finlandssvenska samtidslitteraturens favoritfigurer: en medelålders man som är medveten om både sin ändlighet och sina begränsningar, underlägsen kvinnan och lite omsprungen av världen.

Tankarna går till huvudpersonerna man möter hos exempelvis Henrik Jansson, Peter Sandström och Robert Åsbacka.

Westös variant av manligheten bortom bäst före datum är av den mer ångestbefriade sorten. Han verkar vara förhållandevis tillfreds med sina tillkortakommanden.

Tematiskt rör sig Westö smidigt mellan det alldagliga och det högstämda, det sjaskiga och det upphöjda. Den underliga damen i trappan, fyllbulten som skränar på bussen och den hemlösa som stjäl en pratstund vid fotbollsplanen varvas med sidensvansar och kärleksförklaringar i turistiska scenerier.

Oron över vart världen är på väg möter ironiska slängar om apokalypsen som vår nya religion.

I någon mån skriver Westö politisk poesi. Vissa dikter för tankarna till Claes Andersson eller Anders Cleve i sin blick för människans utsatthet och stadens hårdhet. Men några pamfletter är det inte frågan om. Westö tillåter sig att både äta kakan och ha den kvar, att inta motstridiga hållningar, och det finns något befriande i den orenlärigheten.

Men där lurar också en tunnhet. Westö diktar på ett sätt som inte förpliktigar. Det blir stundtals för flyktigt för att engagera.

Westö krånglar heller inte till det formmässigt. Dikterna rör sig nära prosan. Det korta formatet, avsaknaden av punkter och radbrytningarna signalerar poesi, men många av dikterna är som små noveller.

De kretsar kring en scen, en händelse som växer utöver sig själv, låter skymta en avgrund innan den knyts ihop med en stilig knorr.

Ibland är de klockrena, som när en hemlös man passar på att snacka med fotbollsföräldrarna som samlats kring barnens match innan de ”alla går hem”.

Men ibland är de lite väl stiliga, som när diktjaget ville fråga barndomsvännen om hans väg från världsförbättrare till handelsresande inom vapenindustrin, men inte kom ”till skott”. En liknande dubbelhet känner jag inför samlingen som helhet.

Jag blir upprymd över vissa ögonöppnande bilder och iakttagelser: sidensvansarna som ”blickar in i våra liv/som hade de fått order från högre ort/att kartlägga våra häckningsvanor” och pimpelfiskarna på isen ”som tre hieroglyfer/ur en uppenbarelsebok”.

Jag fnissar länge åt tanken på den porträttlika polisen som förväxlas med diktjaget och ombeds ”redogöra för sin syn/på den finlandssvenska poesins framtid”.

Men jag blir också lite trött. Det nostalgiska stråket som vidhäftar tillbakablickarna mot tider av familjeliv, förälskelse och idealism känns stundtals förenklande. De slentrianmässiga iakttagelserna av samtidsmänniskans likgiltighet, försjunken ”i indignerade inlägg på sociala medier/om de goda människornas/tystnad världen över” har vi hört förr. Och poesi som tillber kvinnan är en svår konst, hur ärligt och innerligt uppsåtet än är.

I merparten av dikterna glimmar ändå någonting till. Någonting som gör det värt att vandra bland Westös fotnoter.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln