En lagerarbetare hittar sin döda mamma på en kärra och inleder en monolog som omfattar flera generationer. I Marjo Niemis händer blir berättelsen som utspelar sig på flera scener, i parallella världar, stor litteratur. Så lyder juryns motivering till årets Runebergspris.
Det första man noterar med Kaikkien menetysten äiti (Teos), ungefär Alla förlusters moder, är att den är skriven på talspråk. Efter att ha läst en stund lägger man märke till rytmen. Det svallar högt och lågt, det är galet och intensivt och berörande och stundvis komiskt.
– Jag vill tala till läsarens kropp, eftersom det handlar om känslor som uppstår före språket. Därför ville jag inte skriva den här boken på ett intellektuellt språk.
Marjo Niemi, 39, tar ofta pauser och drar djupt efter andan när hon talar om sin bok. Det har inte varit en lätt bok att skriva. Hon började 2013, och även om hon inte skrev aktivt hela tiden påverkade tankearbetet hennes vardag. Det var svårt att släppa texten och gå från arbetsrummet för att hämta barnen från dagis, men det var också så tungt att sitta och skriva att hon tidvis fick lägga sig ner och sova.
– När man skriver om skam måste man jobba med de egna skamkänslorna.

Varför måste man rota i det som varit, om det är så jobbigt?

– Jag gjorde det för att det var mitt jobb. Men jag rekommenderar alla att bekanta sig med skammen, den finns överallt. Eftersom den uppkommer före språket kan den vara svår att känna igen.
I sin egen omgivning och i sig själv har hon studerat uttryck för skam. Dels för att det intresserar henne, dels för att det har varit en del av skrivprocessen. Hon kopplar skam till tystnad och ilska, och upplever också att skamkänslor ligger bakom till människoförakt och hatprat.

Självbiografi?

I Niemis bok växer teorin om varifrån skamkänslorna kommer fram. En mamma som är närvarande genom sina handlingar, men inte emotionellt. Betraktelsen görs genom dottern som försöker greppa relationen både till mamman och till den egna dottern, och på det viset hitta sig själv.
– När jag fick barn blev jag intresserad av den tidiga interaktionen mellan förälder och spädbarn. Skam är en reaktion på bristen på bejakande interaktion.
Alla föräldrar vänder sig bort ibland, säger hon, ingen orkar interagera hela tiden. Och om man inte orkar med sig själv, orkar man ännu mindre med barnet.
När Niemi började med boken visste hon inte vart den skulle föra henne.
– För mig är skrivandet ett sätt att arbeta med det okända. Jag utforskar genom att skriva.
Det är också det hon vill lyfta fram när den oundvikliga frågan om hennes egen modersrelation ställs. Enligt Niemi är författarens inlevelseförmåga det centrala, inte de egna erfarenheterna.
– Jag har varit rädd för att folk ska blanda ihop mig med huvudpersonen. Eftersom både jag och huvudpersonen är kvinnor och det handlar om en monolog är risken stor. Boken är inte självbiografisk men skammen är en del av mig. Jag tror att alla författare som skriver på något i flera år måste ha ett personligt förhållande till ämnet. Egentligen bryr jag inte mig om någon tror att jag skriver om mig själv.

Ska betala skulder

Efter att boken kom ut har förvånansvärt många kontaktat henne och tackat, bland dem flera män. En man och hans pappa kunde lika gärna ha varit huvudpersoner, säger Niemi som är väldigt glad över Runebergspriset.
– Jag uppskattar priset enormt mycket.
Pengarna finns det användning för.
– Jag ska betala bort lite skulder, sen vill jag gärna ta med barnen till ett spa. De tycker om att bada,
Just nu undervisar hon i ljudkonst vid Teaterhögskolan, i bakhuvudet funderar hon på om nästa skrivprojekt är en ny roman eller om hon ska återuppta ett äldre skrivprojekt.
– När jag började skriva i slutet av fjolåret märkte jag att det blev verkligt dystert. Jag älskar humor om den fungerar, men avskyr sorgfria och ytliga böcker. När man går på djupet ger det mer, jag blir lyckligare av att försöka förstå svåra saker. Eskapism intresserar inte. Jag vill försöka hålla mig vaken där jag är.

Anna Back/SPT