Marjan Raars sista soloföreställning var en saga som triggade fantasin, Jouni Järvenpääs "Full Frontal" fångar publiken
RAW är Marjan Raars sista soloföreställning och en mycket värdig avslutning på en intressant solokarriär, skriver vår recensent. Foto: Pressbild/Reino Koivula
Solodans är en tuff genre – som solodansare är du ensam i blickfånget från det ögonblick du öppnar föreställningen, kanske redan sedan du gått ut med att du ska göra ett solo. Ingen att gömma dig bakom eller stöda dig mot, dansa i förhållande till, ingen som håller rytmen utom du själv.
Gör du koreografin själv är också tillblivelseprocessen ett mycket ensamt arbete. Men en utmaning värd sitt pris.
Barkerteatern bjöd under helgen på två mycket olika men lika strålande soloverk, Jouni Järvenpääs ”Full Frontal” och Marjan Raars ”RAW – A kind of fairytale”.
Järvenpää inledde kvällarna – en bra ordning: ”Full Frontal” är en abstrakt, mycket ”här-och-nu” pjäs som görs i en ljus sal, medan RAW rör sig mellan yttre och inre liv, kryddad med sagans magiska förundran som tar form i uppsättningens mer och mindre dramatiska ljus- och ljudväxlingar.
Det var första, men förhoppningsvis inte sista, gången två fria solodansare delade på kvällen på Barker på detta sätt. En logisk följd av att de två koreograf-dansarna jobbat på sina respektive pjäser i var sitt utrymme på teatern, med diverse avbrott sedan början av förra året.
Järvenpää fångar publiken
Jouni Järvenpää, som mot slutet av förra millenniet lämnade sin hemstad Uleåborg för dansstudier i Amsterdam och slutligen landade i Åbo 2011, hör till dessa självklara dansare som fångar publiken med sin otvungna uppenbarelse. Hans intresse för nutidsdans vaknade på allvar i de övre tonåren, då han till sin glädje märkte att den är en konstform där allt är möjligt.
Och varje handling innehåller något av intresse, säger han, annars skulle den inte göras, ju. Han ser dansens själva grund i det oförklarliga, den skenbara onyttan, den uppenbara fascinationen. I att behandla det osynliga, att med rörelsen motsätta sig ordsättandet av allt – ja, ett sätt att visualisera det abstrakta.
”Full Frontal” bygger på material och erfarenheter samlade i samband med projektet 53 danser – en dans i veckan, pop up, på olika platser i Finland och Baltikum under år 2015. Namnet syftar på dansarens nakenhet på scenen, inför publiken: inte i konkret bemärkelse, men avklädd stödande kulisser och ljud, utan mot- eller meddansare.
Starkt ljus, ljusa väggar och en klocka på väggen, det är allt. En dramatisk utgångspunkt som, an efter som föreställningen fortgår, dock avväpnas av glimten i ögat. Järvenpää är inte bara en storartad dansare – han ser också den komiska potentialen utan att ge den alltför högljutt företräde. Han studerar rörelsen, avskalad. Allvarsam, ofta med en barnets förundran och snubblar emellanåt, utan att snubbla – koncentrationen och kontrollen är total – över i dråpliga sekvenser, där hans ena knä blir föremål för … studium! Allt sker under tystnad. Men inte riktigt – i tystnaden hör vi stegen, byxbuntarnas friktion mot varandra, andningen när den blir djupare.
Det blir något av en övning i lyssnande och närvaro. Med en överraskande avväpning på slutet: inkörd i ett hörn intill publikbänkarna lägger Järvenpää ifrån sig koncentrationen som ett plagg – och slår sig ledigt ned i soffan.
Raars RAW är en juvel
Marjan Raars RAW är en liten juvel. Det blev en saga för sagan triggar fantasin och öppnar för det obegripliga. Det blev en saga om att bryta med vardagens repetitiva, jobbiga kämpighet och göra någonting alldeles annat, byta perspektiv. En saga om märkliga försvinnanden och utdöende arter och död. Om att räkna stjärnorna. Om livet. ”Happy ending” men någonting, vad är det som gått fel. Det är bara på något vis lite…rått.
Med RAW tar Raar pulsen på sig själv som dansare, prövar sin dans och sitt rörelsespråk. Mig förefaller de ha mognat, slipats och djupnat. Hon använder kroppen ut i fingerspetsarna, mjukt och starkt samtidigt, och humorn har sin givna plats. Rörelsespråket är inspirerat av sagoberättelsen; inte så att hon illustrerar sagan, utan ”dansen invaderar och omger de talade orden”, undantaget episoden där dansaren får för sig att göra något helt nytt – sticka strumpa, vilket inte är så lätt. Här kommer bilden och berättelsen, till publikens förtjusning, helt nära varandra.
Verkets fascinerande ljudvärld har en framträdande roll. Raar läser sagan på band med egen eller manipulerad röst och fyller rummet med en alldeles speciell stämning som har en fin klangbotten i Arttu Aarnios musik, delvis född under processen och mycket mer än bara musik. Snudd på beroendeframkallande.
RAW är Raars sista soloföreställning och en mycket värdig avslutning på en intressant solokarriär.
Läs också vår tidigare intervju med Raar.
Text: Bianca Gräsbeck
Full Frontal
Koreografi och dans Jouni Järvenpää
RAW – A kind of fairytale
Koncept, koreografi och dans Marjan Raar
Text och röst Marjan Raar
Ljusdesign Jukka Haataja
Ljud och komposition Arttu Aarnio
Målning Baukje Spaltro /Amsterdam
Grafik Dio Lau / Berlin
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.