Marianne har lämnat danspassion för bokpassion – fler än tusen elever har hon lotsat genom dansens virvlar på Kimitoön
Hon sitter rofyllt vid ett litet trädgårdsbord mot den gula husväggen och njuter av majsolen då jag anländer.
Här har Marianne Petters uppsikt över båda infarterna till det lilla bokantikvariatet Kojan, som numera är hennes jobb och hennes stora passion.
”Hej!” vinkar hon glatt på långt håll.
Emilia ÖrnmarkMarianne är på Kimitoön bekant för många barn och unga, men också för deras föräldrar, morföräldrar och vänner efter en 28 år lång karriär som danslärare vid Musikinstitutet Arkipelag.
Hon har nyss varit med om den sista våruppvisningen, som blev en känslosam tillställning med överraskande många gamla elever och föräldrar.
Musikinstitutet ArkipelagEfter uppvisningen ringlade sig en lång kramkö fram till Marianne.
– Det var roligt och rörande och många tårar fälldes.
Årets danstema var ”peace”, som platsar in bland tidigare års teman som balettklichéer, havet, världsdanser, skräckdanser och Astrid Lindgren-danser.
Fler än tusen elever
De egna tårarna fällde Marianne dagen innan, då hon gjorde en tidslinje över årens dansteman, gick igenom gamla dansdagböcker och tidningsurklipp.
Under åren har fler än tusen elever fått lära sig dansa under Mariannes lektioner.
Frågan om vad som stannar starkast kvar hos henne från dessa år får ett rakt och enkelt svar:
– Eleverna!
Hon syftar på såväl arbetet med dem som på den regelbundna samvaron och förstås att få följa eleverna genom åren.
– Och att få möta människor, lära dem och lära av dem. Elever är den bästa läraren för en lärare och koreograf.
Musikinstitutet ArkipelagFör Marianne är det allra sorgligaste att lämna eleverna, men samtidigt är det just att vara bunden till lektionerna kvällstid, rutinerna och läroplanen hon nu vill sätta punkt för.
En produktion kan Marianne ändå inte låta bli att lyfta fram, nämligen storsatsningen på den tvåspråkiga musikalen Ön 2016, som Arkipelag tog över av Kimitoöns kommun.
För manuskriptet stod den tidigare danseleven Ylva Perera och på scenen Mariannes trettio scengruppselever, med förstärkning av några fler samt en Arkipelag-orkester.
Jakten på egen danssal förde henne till Kimitoön
Marianne Petters är professionell dansare och koreograf, utbildad i Tyskland.
– Jag har alltid gillat barn och att undervisa. Också i Tyskland undervisade jag teatergrupper.
Då hon flyttade tillbaka till Finland och Åbo centrum sommaren 1995 för att slå sig ned var det i närheten av Åbo, men på landsbygden hon ville bo.
– Vi sökte en egen danssal, det var huvudsaken. Att det blev Kimitoön är en slump. Men här hittade vi det vi letade efter i den gamla skolan i Pederså.
Inte länge efter det råkade ett moderskapsvikariat som danslärare bli ledigt vid Arkipelag, som sedan blev en fast anställning. Även här hade Marianne tur – hon påpekar att ett musikinstitut med en dansavdelning på landsbygden är unikt.
Vid Arkipelag får eleverna grundläggande konstutbildning och betyg. Många har ytterligare tagit chansen till fördjupade studier, vilket kräver att man avlägger totalt 1 300 danslektioner.
Musikinstitutet ArkipelagPersonliga fördelar med jobbet vid Arkipelag ser Marianne i att hon har fått prova sig fram och uppskattats.
– Jag har fått hitta en unik väg som pedagog och koreograf.
Krympande elevunderlag
Under den sista dansterminen har antalet danslektioner varit färre och de har koncentrerats till en enda ort: Björkboda.
Inte fler än 23 elever har Marianne haft det här året, mot närmare 100 elever de år dansen var som populärast. Den krassa orsaken till nedgången ser Marianne främst i befolkningsminskningen, men tänker sig att kanske avståndet till Björkboda har påverkat.
De elever som dansat längst tid med Marianne har gjort det i femton år: då börjar man som 4-åring och fortsätter ända upp i andra stadiet. Även för vuxna har hon hållit danskurser och eftersom det önskemålet lever kvar kanske det kan bli verklighet framöver.
Någon speciell favoritålder hos danseleverna har Marianne inte, men uppskattar då hon följt barn ändå till tonåren och får uppleva då de börjar ha egna tankar och åsikter.
– Då kan de förverkliga också mina tankar.
”Konsten får gärna vara den nisch i världen där man inte tävlar”
Marianne poängterar att hon är en konstnär som kommer från scenen, utan pedagogisk utbildning, men har av andra fått respons om att ha anpassningsförmåga för olika åldrar och grupper.
– Danskonst handlar om att stå på scenen, om att uttrycka sig och om att förmedla något till publiken. Konsten får gärna vara den nisch i världen där man inte tävlar, anser Marianne.
Emilia ÖrnmarkSjälv dansar Marianne inte längre.
– Jag kan inte dansa som jag skulle vilja. Jag har bekymmer med min kropp och kan inte lita på min högra sida. Min dansstil är ganska extrem, så jag måste kunna lita på att mitt knä håller. Jag tror det är första gången jag säger det här högt: Jag kan inte dansa mera.
Med hjälp av eleverna och undervisningen har hon kommit till att acceptera läget och brinner inte längre för att själv stå inför publik. Nu ger hon andra scenen.
– Har man balettdans som yrke blir man faktiskt pensionär vid 45.
Emilia ÖrnmarkBeslutet om att lämna den regelbundna undervisningen har mognat sedan Marianne blev företagare i Kojan för två år sedan.
– Här är det bara att öppna dörrarna och bjuda på det här åt andra och åt mig själv. Jag är så tacksam och lycklig över min nya passion!
Musikinstitutet Arkipelags dansundervising på Kimitoön upphör inte.
Kojan i Dalsbruk får ny företagare då dansande stamkund tar över
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.