Mardrömmen är värst när man är vaken
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När jag äntligen får tag i sömnen efter att dygnet möblerat om en timme drömmer jag att jag deltar i ett evenemang som rör Något Nordiskt.
Det är huvudets påminnelse om att jag ska se Nordiska Rådets prisutdelningsgala på tisdagen. När detta kan läsas vet vi vem som prisades och varför.
I drömmen inleds galan med långa, träiga föredrag som lyckligtvis kan snabbspolas och ögat dras till ytan mellan första parkett och scenen som ligger död bakom en tjock ridå.
Där har ett tjockt lager matjord bretts ut och en liten traktor med larvfötter jämnar ytan. Ibsens ”Vildanden” ska framföras där, jag väntar med spänning på det.
Publiken består till stor del av inresta färingar, de hojtar bu och bifall (aldrig på engelska!) och beter sig allmänt gladkaxigt, som öbor som rest långt och länge och känner att de har rätt att synas. Länge leve de!
Drömmars manus vimlar av starka bilder, utmanande, befriande. En del av förfäderna (öbor!) hävdade att de kunde ha sanndrömmar. Men alla drömmar är på något plan sanndrömmar. Många gillar inte att man talar om dem, den erfarenheten finns redan i första Mosebok.
Jag tänker att dröm är som innebörden i the shining, att föra ett tyst samtal med ett annat själv. Filmen ”The Shining” poppade nyss upp i tablån, den brukar göra det när det är årets skrämseltid, som nu.
Men också på sommaren. Nu brukar jag titta på ”The Shining” till och med scenen där Doc blir bjuden på glass av Dick Hallorann, som förklarar vad shine är för något, och att de har det gemensamt.
En gång när jag tillbringade sommarveckor tillsammans med min gamla mor, och filmen gick till sent en sommarnatt, frågade jag om hon inte kunde vara vaken medan den pågick, för min skull, hon behövde inte titta själv.
Det sa hon blankt nej till, och jag kröp under täcket och repeterade skräckslaget filmen i huvudet.
Jag är mer spökrädd under de ljusa sommarnätterna än i november, sommarnätterna kan vara så olycksbådande och fasansfullt genomskinliga.
Dröm är dröm och film är film, men räddast är man när man är vaken. Och i dagsljus. En vän på sociala medier (som man kan tro kommunicerar telepatiskt, men som inte gör det) pekar på ett förslag som nyss framlagts av nya regeringen i Sverige.
Man hittar det lätt själv på adressen regeringen.se, där står: ”Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har kommit överens om att mervärdesskatten för reparationer av cyklar, skor, lädervaror, kläder och hushållslinne ska höjas från 6 procent till 12 procent.”
Formuleringen är anmärkningsvärd för att partiet som inte ens sitter i regeringen oblygt (i enlighet med Tidöavtalet) nämns först.
Och för att man valt just de här tjänsterna som mjölkko. I motiveringen slänger man lite slött fram en summa som staten skulle kunna få, och mumlar att det kan vara billigare att köpa nytt. Observera också ”kommit överens”, en lurigt positiv fras.
Svårt att tro att en regering i dag så iögonenfallande skulle fimpa hållbarhet och cirkulär ekonomi, så orsaken måste vara en annan.
De som sysselsätter sig inom branscherna ofta är icke-etniska svenskar och det parti som nämns först i promemorian har inte gjort hemlighet av att de vill verka för ”återvandring”. Att göra det svårt eller omöjligt för grupper att försörja sig är för dem en praktisk väg att gå.
Det kunde vara manuset till en dystopisk film. Eller en återuppväckt europeisk mardröm. ”Mardröm” är ju ett ord som också används för saker som konkret har skett – och sker.
Dock är nordiska länder än så länge demokratier, så också cykelreparationsförslaget måste remitteras. 29 olika myndigheter och instanser finns listade som de som kan eller ska höras. De har tid på sig till den 25.11. Ur nordisk synvinkel ska det bli spännande att se hur de formulerar sig.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.