ÅU 16.02.2022 17:41

Det första man ser är tre, vad som ser att vara äldre damer med sina rullatorer, som står luftigt utplacerade i en av WAM:s huvudutställningssalar.

Nyfiket går jag för att undersöka dem närmare och noterar att de är gjorda av bilelektronik, hår, ben, metall och avfall från sjukhus, vilket ger dem ett lite skräckinjagande uttryck och blir genast lite på min vakt.

Vilket var en klok observation, eftersom i nästa ögonblick börjar den ena skulpturen att röra på sig och går runt i en cirkel. Och ja, jag erkänner att jag blev lite skraj när det hände.

De mekaniska skulpturerna med rullatorer heter “Invalid robots” och ingår i konstnärsduon Pekka & Teija Isorättyäs (båda födda 1980) utställning Döda själar som visas på Wäinö Aaaltonens museum i vår. Utställningen består av installationer och mekaniska skulpturer.

Paret är hemma från Torneå, men rör sig i internationella kretsar och har haft utställningar i bland annat Mexiko, USA och i Japan. Utöver detta är de innehavare av Lapplands konstpris och 2017 var de nominerade till Ars Fennica-priset.

Konstverken är tillverkade av återvinningsmaterial, järnskrot och avfallsplast samt ben och djurskinn som kombineras med teknologi.

Det är något gudalikt i hur man leker med ”liv” i processen från förfaringssättet, fusionen av teknologi och organiska material, till slutresultatet. Det hela påminner lite om när titanen Prometheus formgav människan av lera i den grekiska mytologin.

Människans defekter och brister blir därmed blottade på ett estetiskt sätt. Strävan efter att uppnå det ideala på andras och naturens bekostnad blir en stark kontrast till den bisarra skönhet som konstverken ändå utstrålar.

Kan därför inte tycka annat än att varje konstverk i utställningen bildar tillsammans en vacker helhet.

Ville Mäkilä / Turun museokeskus

Ett konstverk som berör mig är den kinetiska installationen “Liljas trädgård” som tar upp en hel utställningssal. Den består av tre stora liljeblommor gjorda av 1224 droppslangar som har fungerande vattenådror som förser växtdelarna med liv och är en del av dess kommunikationssystem.

Droppslangarna har tillhört åttaåriga Lilja Widenius som har en sällsynt sjukdom som gör att hon måste sova med dropp under natten, eftersom hennes kropp inte kan spjälka fetter och detta gör det omöjligt för henne att gå långa perioder utan näringsintag.

Lilja kommer att genomgå denna behandling under hela sin växande ålder och för var använd droppslang utvidgas installationen “Liljas trädgård”.

Första gången installationen ställdes ut var under Mänttäs bildkonstvecka 2016 och då fanns endast en liljeblomma.

Berättelsen bakom installationen gör den mer känsloladdad för mig och detta konstverk är inte det enda med en intressant bakgrundshistoria.

Vilket gör det klart för en att för paret Isorättyä är materialets historia en viktig del av själva utformningen av konstverken.

Paret Isorättyä ställer viktiga frågor om hur det är att vara människa i dagens samhälle, trots alla våra fel och brister.

Visst, det gör lite ont, men det är kanske bra att nu som då få en verklighetskontroll. Det finns ändå något vackert och skört i det hela.

Fredrika Lindgren

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln