"Människan kan planera krigståg men väder och vind rår hon inte på" – läs recensionen av Marcus Rosenlunds bok
Marcus Rosenlund skriver om klimat och väder som haft avgörande konsekvenser för klotet, men ”Väder som förändrade världen” ger framför allt ett perspektiv på oss. Foto: Cata Portin
Marcus Rosenlund har under många år i vår uppfattning varit ett med vetenskapsprogrammet ”Kvanthopp” i Svenska YLE. För det fick han ta emot Topeliuspriset 2015 med motiveringen att han ”gör vetenskaperna begripliga och fascinerande för alla”.
Det har bara varit en tidsfråga när han skulle publicera sig i bokform, intresset har varit garanterat. Det är också tunnsått med vetenskapsjournalister i Svenskfinland. Och Marcus Rosenlund som är extremt flitig och påläst har satt ribban högt.
I tio välmatade kapitel ger han i ”Väder som förändrade världen” perspektiv på enskilda väderfenomen och på mer långvariga klimatförändringar i mänsklighetens och klotets historia.
I radioformatet låter Rosenlund det gå fort undan, en mer eftertänksam lyssnare får ha öronen på helspänn. Men pappersboken inbjuder till ett reflekterande som känns nödvändigt för att riktigt kunna relatera till de snabba ryck Rosenlund administrerar när han tar sig genom miljarder år, genom istider och varma perioder.
Lika snabba inbromsningar han gör vid katastrofer och samhällsförändringar orsakade av klimat och väder, hur militäroperationer eller invasioner misslyckas eller torkar in på grund av vädrets makter. Människan kan planera krigståg eller världshandel, men väder och vind rår hon inte på.
Tilltalet är direkt och opretentiöst, till och med skojfriskt. Emellanåt tillåter sig Rosenlund också att spekulera – det är ju ett sätt att skapa en pedagogisk kontrast i ett sammanhang där man opererar med tidsrymder som är svåra eller omöjliga att föreställa sig.
Återkommande köldperioder räknas upp
Det finns också plats för spännande och spektakulära detaljer, som att den röda himlen i Edvard Munchs ”Skriket” antagligen är färgad av ett vulkanutbrott på andra sidan jorden, resterna av det utspydda materialet färdades i atmosfären och gjorde solnedgångarna brinnande.
Men det är nog de mer grundläggande informativa kapitlen som är de värdefulla, som kapitel tre, ”Välkommen till holocen”, som tar upp den så kallade Bond-cykeln (efter geologen Gerard C. Bond) som beskriver ett mönster av återkommande köldperioder.
De ”händelser” man räknar dit finns numrerade från 0 till 8, i omvänd ordning, så att den stora dräneringen av smältvattenssjön, Lake Agassiz i Nordamerika (för ca 12 800 år sedan) är nummer 8 och nummer 1 infaller under folkvandringstiden då den så kallade romerska värmeperioden var över (ca år 350).
Den sista/senaste Bond-händelsen skulle enligt det här mönstret vara det som kallas den lilla istiden (ca 1350 – 1880, avbruten av ett par varmare perioder), som inte medförde nedisning, men nog ett för människor ogynnsamt klimat. 30-åriga kriget som trasade sönder delar av Europa inföll då. De brutalaste hungeråren i Finlands historia inföll då.
Fruktansvärd svält är kuslig historia
Rosenlund har använt en beskrivning hos Topelius för att ge en bild av den desperata situationen under svälten i slutet av 1690-talet, det ätbara tog slut: ”När hornboskap, svin och får begynte tryta kom ordningen till hästar, hundar och kattor, råttor, kråkor, störtade kreatur och allt slags avskräde. Det stannade inte därvid. …”
Det är en kuslig historia, som för all del kan inspirera till att läsa ”Fältskärns berättelser”. Och att i övrigt läsa skönlitteratur och historia med en större nyfikenhet på klimatet. När min generation läste om de frusna danska sunden i historieboken, blev det bara ett wow-ögonblick som bättrade på dramatiken.
Rosenlund är själv lite förtjust i dramer med pojkbokstycke: spanska armadan som snöpligen blåser bort, Djingis khans ryttarhärar, till exempel. Men han glömmer aldrig sitt ursprungsärende, ”äventyren” är också satta i perspektiv.
Dramatiskt beskrivs också de bortspolade eller sjunkna lansområdena, som staden Rungholt i Slesvig, som dränktes av en flodvåg i januari 1362, med tusentals döda som följd. Eller historien om Doggerland, som sänktes av ett undervattensskred med åtföljande tsunami.
Klimatförändringar kan gå långsamt (om vi jämför med ett människoliv), eller jättefort (om man relaterar till mänsklighetens eller jordens historia).
Illa förberedd är man nästan alltid
Missväxtår eller naturkatastrofer kan man vara bra eller dålig på att förutspå. Illa förberedd är man nästan alltid.
Vi lever under antropocen, i en tid då människans verksamhet har satt sina spår också i klimatet. Vi kommer inte undan det. Men Marcus Rosenlunds bok ökar inte vår klimatångest. Det kan i själva verket lugna en att se perspektiven, de historiska, de geologiska.
Hälsosammast är väl perspektiven på oss själva. ”Vädret blir alltmer bipolärt”, skriver Rosenlund. Han färdigställde boken under den heta sommaren 2018.
Men han är ingen pessimist, han tänker sig att människorna använder sitt förnuft och sin kunskap.
”När det krisar till sig rejält och de bistra vindarna börjar blåsa så är vi illa ute till en början, men sedan agerar vi”, säger han.
Väder som förändrade världen
av Marcus Rosenlund
Omslag och inlaga: Fredrik Bäck
Schildts & Söderströms, 2018
271 s.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.