Mannen i Juha Itkonens autofiktiva ”Allt ett under” är verbal, känslosam och sätter familjen i första rummet
Allt ett under (Ihmettä kaikki)
av Juha Itkonen
Översättning: Camilla Frostell
Omslag: Piia Aho
Förlaget, 2020
285 s.
Juha Itkonens autofiktiva ”Allt ett under” (”Ihmettä kaikki”, 2018) är en roman om en manlighet som, liksom också i Itkonens tidigare prosa, har brutit med det tysta, ensamma finska idealet.
”Allt ett under” handlar om en 40-årig välformulerad far och make, om att få barn och förlora ett barn, om sorg, om lycka.
Boken är en av Finlands kandidater för Nordiska rådets litteraturpris, som delas ut i slutet av oktober. Den är översatt av Camilla Frostell, känd för sin noggrannhet och trohet mot texten, och för att hon låter bli att falla i farstun för finlandssvensk lokalfärg.
Det som sker i romanen är självupplevt, och den som läst Kjell Westös och Juha Itkonens brevväxling ”7+7. Brev i en orolig tid”, som utkom i fjol, har redan fått en viss kontakt med stoffet. När han skriver sitt första brev till Westö är han nybliven fyrabarnsfar.
När brevväxlingen nått halvvägs är också ”Ihmettä kaikki” utgiven. Den var ett sätt att bearbeta prövningarna som hopade sig under ett år. Men det var inte bara hans historia, utan också hans hustrus och barnens.
Öppenheten är kärleksfullt hanterad. Barnen i romanen har fått sagonamn, elvaåringen och femåringen heter Jonatan och Skorpan, tvillingarna benämns också efter sagoboksgestalter, hustrun får ett eget alias. Det anonymiserar dem inte, men ger dem en integritet.
När berättelsen startar befinner sig författaren och hans fru, som också har ett kreativt yrke, i början av en graviditet. Ett sladdbarn, tänker de, det blir underbart. Men allt går inte som det ska, det har skett något med fosterhinnorna och mycket av fostervattnet har läckt ut.
Nu följer några veckor av växande förtvivlan och hopp som avtar och glimtar till igen. Dramat är genomgripande: vems är beslutet om graviditeten ska avbrytas eller fortsätta, är det den som bär fostret, eller är det något gemensamt? Hur kan makar besluta detta på lika villkor? Hur mycket kan läkarkåren med säkerhet säga om vilka skador tillståndet kan orsaka, och hur lägger de fram sin kunskap?
Samtidigt som paret ska förhålla sig till fakta – tillståndet är sällsynt och det de får veta är motstridigt – ska de ta ställning till liv och död. Moderns liv kan också vara i fara. Tvånget att göra ett val och de egna reaktionerna driver paret ömsom närmare varandra, ömsom isär.
Det är en fullständigt hjärtskärande situation de befinner sig i, och man tänker att det är ganska underligt att vården inte har särskilda mallar för stöd i sådana lägen. Kanske det finns, men man måste fråga efter det. Kanske paret betraktas som kapabelt och resursstarkt, de är ju utbildade och verbala.
Mannen, bokens berättare, skriver också långa brev till hustrun när det är svårt att nå henne eller sina egna tankar. Ibland får han inte annat gjort när han plikttroget åker till sitt arbetsrum. Breven mottas med vrede.
Till slut finns ett beslut, men det finns fortfarande synpunkter på vad åtgärden ska kallas. Är det ett fullföljande av en spontan fosteravstötning eller är det ett aktivt avbrytande av havandeskapet? När abortpillren tagits läser mannen i konfirmationsbibeln som han kommit på att packa ner. Han håller till i Gamla testamentet, hos Predikaren: ”Ja, allt kan vederfaras alla”, står där.
Juha Itkonen. Foto: Laura Malmivaara
”Allt ett under” är inte bara en roman om vad som händer en modern familj i Helsingfors på 2000-talet, det är främst en skildring som svävar över de existentiella frågorna ingen kommer undan. Vad är kärlek i praktiken, vad är vänskap, omsorg, hur relaterar man till skyddslöshet, hur öppnar man sig för förundran?
Historien slutar inte heller där paret tar farväl av den lilla döda. En ny graviditet meddelar sig, och nu är det inte bara en baby, det är två. Man tröstar sig med att det inte är enäggstvillingar, utgången är statistiskt säkrare om fostren är omslutna av varsin fostersäck.
Bebisarna kommer till värden som prematurer, deras första veckor levs på intensivvårdsavdelningen. I detaljerat ömsinta beskrivningar visar Itkonen vägen ut ur det extraordinära. Den är kantad av sofistikerad teknik och en kader sjukskötare som behärskar maskinerna, som fyller rutinerna med professionalitet och värme.
Det autofiktiva berättandet har centrala grepp gemensamt med teatern, dramat som opererar med ett rum där en vägg är avlägsnad för insyn. Autofiktionen kan också vara teatralisk i ordets mer deskriptiva mening, smickrande eller inte.
Men Itkonens skildring blir aldrig teatralisk på det viset, han själv/hans alter ego upptar inte all plats, hävdar inte restlöst sin synvinkel. En del inklippta episoder understryker det, utan beräkning, de kan vara helt avväpnande tafatt sentimentala.
Vackert hanterade är också avsnitten om sönerna. I sin fars liv är de ständigt närvarande, han gör frukost, skjutsar, hämtar. Han känner sig som en hyfsat bra pappa, ser deras behov. Men det finns ögonblick när de genomskådar sin far, ser hans belägenhet, som att han är ledsen.
Sönerna har del i den ömsesidighet som Juha Itkonens egen generation inte självklart upplevde i relation till sina fäder, men som nu inte längre är utom räckhåll.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.