Mångsidig premiär på Eri – allvar och surrealistiskt spexande vid Gränsen
Toni Laakkonen, Lassi Sairela och James McNamara. Foto: Matti Kivekäs
Dans. Applåderna vill aldrig ta slut då sista scenen av Brännpunkt tonat av i mörkret, där på andra sidan, platsen där minnena är.
ERI har inlett sitt trettioårsjubileum. Stämningen är lätt katharsisk – föreställningen har erbjudit plats för gapskratt, fniss, förundran, högtidlighet och tårar, och slutet kommer lika väntat men ändå överraskande som slutet på jordavandringen, kring vilket verket rör sig.
Brännpunkt är resultatet av ett samarbete mellan författaren Tommi Kinnunen och koreograferna Eeva Soini och Lassi Sairela.
Redan 2017, då det stora 100-årsjubileet var aktuellt, samarbetade de med produktionen Hundra i glaset (Sata lasissa – Rakauden viiltoja) som gav mersmak.
Nu har de alltså bekräftat det fruktbara i samarbetet. Där det för två år sedan handlade om kärlekens balsam och plåga handlar det nu om döden – denna fragila, ångestskapande gränsöverskridning från varat till ett icke-vara.
Kinnunens fascinerande texter är som snapshots, korta episoder återberättade av individer som befinner sig inom gränszonen.
Texterna och koreografin förhåller sig på varierande sätt till varandra. Det handlar varken om illustrationer av texten eller förklaringar till dansen; de lever var sina egna liv som emellanåt flätas eller flyter samman.
Föreställningen bildar en båge från en bitande konsumtionshysteri-ironisk början, där Tiina Lindfors dräper den övergångsskedeskonsult vars roll hon själv spelar, vidare till en allvarsam fas där rekvisita och scenografi understryker det fåfängliga och vår litenhet på jorden, för att sedan explodera i en rad komiska scener och småningom bli allvarligt stämd igen.
Så mycket skönhet, tänker jag då jag efter föreställningen vandrar hemåt i vinterkvällen.
ERI har sin dräktdesigner Tuula Bergqvist, vars känsla för dansarnas visuella profil aldrig tycks svika.
De har sin ljusdesigner Esa Kyllönen, som nu förresten firar sitt 40-års konstnärsjubileum, vars känsla för vad ljuset betyder för scenen aldrig tycks svika.
Eeva Soini och Tiina Lindfors.
Som vanligt lyser alla i sina olika roller. Koreograferna känner sina dansare – var och en ges en plats som tycks lyfta fram den individuella styrkan.
Ett iögonenfallande grepp är att dansen är riktad till publiken, vilket ger den en stundom grafisk dimension.
En iögonenfallande detalj är det påhittiga bruket av dansarnas armar, vilket ger överraskande effekter.
Överraskande effekter bjuder också ljudcollaget med allt från tingeltangel och ljudet av rörelse i skinntorra dagsländsben till Donna Summers discodunk.
James McNamara inleder starkt med den första egentliga dansscenen tillsammans med Karoliina Lummikko, det nyaste tillskottet på ERI, i det tankeväckande numret Dagsländorna – Tre timmar kvar.
Easy-going, men är det sist och slutligen så tragiskt – alla skall vi dö en gång och ett kort liv som levts i glädje och gamman kan vara mer värt än ett där förnekandet av tidens tandagnissel förleder människan att tro att vad som helst kan fås eller göras för pengar?
Som damen i en senare scen, gestaltad av Eeva Soini som gör en lågmäld men närvarande gestalt, för vilken det är Cartier, bröstoperationer och botox som gäller.
Övergångsskedeskonsulten, som inledningsvis är en lismande begravningsentreprenör, blir en sympatisk länk mellan allvaret och spralleriet, mellan varat och icke-varat.
Bildligt talat håller hon den döende under armarna, med början i ett vackert solo tillsammans med vålnaden Maria (Eeva Soini), där dansarna formligen smälter ihop i föreställningens kanske vackraste och mest känsliga bild, en bild som glimtar fram också i fortsättningen.
Följer tokroliga scener med vardagsänglarna Laura Alho och Toni Laakkonen som moppar och dammsuger hos en sörjande Lassi Sairela som blivit purken och pedantisk i sin sorg och vars tur stundar, glansbildsänglar som dansar med tåspetsskor på händerna och livligt mimar till Tiger Lillies Anger, tivolikul där speciellt Lindfors visar sina komikertalanger.
Vi får en inblick i den celesta ledningsgruppens föga förtroendeingivande förehavanden där de väger jordemänniskornas öden.
En terapicirkel samlas i parodiska stämningar som förbyts i dramatik då Toni Laakkonen gör sitt komiska men tragiska, imponerande solo, följt av ett mörker där den sista berättelsen beskriver ett övergångsskede som utmynnar i en båtfärd till en annan strand, där snön faller mjuk.
Brännpunkt är ingen lätt pjäs, naturligtvis inte. Den handlar ju om döden. Döden nämns inte, men den finns där hela tiden. Såsom i verkliga livet.
Raljerar komedin med döden? Nej, det gör den nog inte – men, kanske, med våra inställningar till den.
För att citera koreograferna Soini och Sairela: upplevelsen av livets ändlighet är gastkramande, men den upplevelsen behövs för att individen skall växa till en människa som förstår glädja sig åt det vackra mysterium som också kallas liv.
Text: Bianca Gräsbeck
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.