Stefan Holmström 19.10.2019 04:00

Trafikolyckor händer bara inte. Det går nästan alltid att peka ut de faktorer som bidrar till att något händer. Ibland är de lättare att identifiera, ibland svårare.
På något plan hittar man nästan alltid det som kan kallas den mänskliga faktorn. Det är precis som i kanalen National Geographics program ”Haverikommissionen” (Air Crash Investigation).
Någon gjorde ett misstag i servicehallen. Någon drabbades av spatial desorientering och förstod inte vad som var styrbord och vad som var babord, upp eller ner. Någon fick inte rätt fortbildning för en ny teknisk lösning. Någon var trött.
Ibland kan spaningen efter dessa mänskliga faktorer ta ett år, ibland två.
Oftast är denna olycksutlösande mänskliga faktor inte det samma som en specifik människa. Men när en olycka utretts och en domstol ska fattar sitt beslut så är det ofta en enda människa som sitter på de anklagades bänk, pressad av frågor som borde riktas till alla dem som på något vis bidragit till det som skett.
Som i Skogbyolyckan. Tre beväringar vid Nylands brigad dog och fem skadades när försvarsmaktens lastbil krockade med en rälsbuss vid en obevakad plankorsning.
Alla gör fel i trafiken. Det gjorde också lastbilens förare. Kärnfrågan är vad ledde fram till felet och om han gjort allt som kan anses vara skäligt innan han körde ut över spåret.
Lastbilens förare friades på alla punkter. Han begick inget sådant fel som han borde dömas för, enligt rätten.
Och här borde allt ha stannat.
Föraren friades. Punkt.
Men nej. Häradsåklagaren i tingsrätten ville inte gå vidare, men biträdande riksåklagaren Jukka Rappe vill det. Rappe har ansökt om besvärstillstånd för att gå vidare till hovrätten.
Varför? Jo, han anser att motiveringarna för att förkasta åtalet inte godtagbara.
Det juridiska och det mänskliga frontalkrockar.
Rappes uppgift är att göra just det han gör. När en tingsrätt fattar beslut på ett sätt som kanske inte är rätt, ska han reagera.
Samtidigt, i andra vågskålen, föraren.
Friad, men nu åter fångad i rättsprocessen.
Horisonten, där som det framtida livet redan kunde skönjas, sköts lägre bort.
Och ytterligare: Var glömde vi arbetsgivaren, Försvarsmakten?
Inför tingsrättens behandling av fallet gick Beväringsförbundet ut med kravet på att också Försvarsmakten borde ta ansvar för Skogbyolyckan.
– Många är skyldiga till händelsen, men lastbilschauffören får absolut inte stå ensam som skyldig, sade Matias Pajula, Beväringsförbundets ordförande.
Det är inte konstigt att många reagerat med bestörtning. Österbottens Tidning skriver om Karlebybon Anne Yrjänä, som motsätter sig en fortsatt rättslig prövning av den unge beväringens ansvar.
– Varför måste vårt rättssystem fortsätta gå åt den unge föraren? Min rättsuppfattning fick sig en allvarlig törn. Jag kände att jag ville göra något.
Yrjänä har därför startat en namninsamling mot en hovrättsbehandling. För ett par dagar sedan hade ungefär femtusen skrivit på. Namninsamlingen har såklart ingen formell funktion men är en viljeyttring för vad folk uppfattar som rätt eller fel.
Om vi närmar oss frågan från det juridiska hållet så är fallet viktigt. Varför? Jo, för att den som bygger en allmän väg och underhåller den har ett juridiskt ansvar för att miljön trygg. Den ska vara sådan att det exempelvis för en bilist inte ska vara oskäligt svårt att uppfatta annan trafik.
På samma sätt har också Försvarsmakten ett ansvar för att se till att förare har de rätta förutsättningarna för att sköta sitt jobb tryggt.
Nu är det bara föraren, individen, som är i fokus då tingsrättens motiveringar ska synas. Samtidigt har Försvarsmakten, som utan tvekan är en ”mänsklig faktor” bakom olyckan, parkerat sig själv på tryggt avstånd.
Sedan, tyvärr, en otrevlig fråga om det nu är så att tingsrätten schabblat med sina motiveringar: Varför gick det så?

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln