Stefan Holmström 05.11.2019 04:00

Nyheter om banker brukar sällan göra folk glada, inte heller gårdagens nyhet om Aktia. Banken har avslutat sina samarbetsförhandlingar. Många sägs upp och flera kontor stängs: Kimitoön, Houtskär, Korpo och Nagu.
Målet är, enligt banken, att bättre kunna möta kundernas nuvarande och framtida behov.
”Vi satsar särskilt på utvecklingen av tjänster i våra digitala kanaler som är oberoende av plats och gör våra rådgivningstjänster allt enklare och mer tillgängliga för våra kunder.”
Vänta nu, hade inte Aktia nyligen samarbetsförhandlingar? Jo, för två år sedan, men då var inga indragningar aktuella i Åboland, sade dåvarande verkställande direktören Martin Backman (ÅU 28.9.2017).
– Vi vill fortsättningsvis finnas där behovet finns, som till exempel här i Nagu, Korpo och Houtskär.
Bara ett havlår senare petades Backman från vd-posten. Han fick beröm för att ha implementerat en ny strategi och för att han startat flera projekt. Tydligen borde han ha varit ännu mer ambitiös och sparat lite mer? Sannolikt var skärgårdskontoren på fallrepet redan hösten 2017.
I pressmeddelandet sägs det tydligt: Aktia ”söker tillväxt i tillväxtcentrum”.
Det här handlar såklart inte bra om Aktia. Stängningsnyheten känns ändå stor, eftersom Aktia i viss mån ännu av många har upplevts vara den sista lokala, egna banken. Sparbanksimagen har hängt kvar ända sedan Aktia grundades 1991, då åtta sparbanker gick samman.
Flera av de självständiga lokala och regionala sparbanker som överlevde 1990-talets recession verkar gå en annan väg. Kanske de vädrar morgonluft och ser en ny marknad där som andra stänger dörrarna?
Hur är det med exempelvis Liedon Säästöpankki? Eller Someron Säästöpankki, som ska öppna kontor i Kimito och hålla öppet alla vardagar?
Det sägs att det i tiderna fanns ett gentlemannaavtal mellan de olika sparbankerna om att ingen ska komma in på en annans område. Efter 1990-talet bankslakt kan en sådan här överenskommelse känns helt naturlig. Det är ok att fajtas om kunderna på eget område, men inte mer.
Den här dealen, om den någonsin fanns, upphörde ändå att gälla för länge sedan. Somliga av de lokala sparbankerna har redan länge öppnat kontor i på orter där det redan funnits andra sparbanker. Kanske de (större) som siktar på stänga kontor inte längre bryr sig? Låt de små ta dessa kunder, så tar de stora de kunder som ”utmanar traditionella verksamhetsformer”, som det heter i Aktias pressmeddelande.
För kunder som länge skött allt på nätet är Aktias besked en icke-nyhet. Eller så inte. Många som inte ens minns när de senast skulle ha besökt ett bankkontor – eller i så fall varför – anser att en bank också ska tillhandahålla sådan service som kan kallas ”traditionell”.
Det känns liksom korrekt att det ska finnas kontor att gå till och någon som där kan sköta enkla bankärenden och – bevare mig väl – till och med hantera kontanter, riktiga sedlar.
Kanske vi nästan kan tala om ett hat-kärleksförhållande? Trots att många är förbannade på servicen så är deras förtroende för bankerna ändå starkare än för de konkurrenter som redan nu kunde ta hand om vardagens penningärenden.
I det här sammanhanget är begreppet ”kritisk massa” intressant. Inte dess fysikaliska betydelse, utan den överförda betydelsen. Det finns till och med en anekdot om hur kineser använder begreppet för fotgängare i miljonstäder. När tillräckligt många fotgängare tar tillräckligt många steg ut över en livligt trafikerad gata, så stannar trafiken – och alla tusentals fotgängare stömmar över.
Det kan låta komiskt, men fungerar också med exemplet Nokia. När en tillräcklig mängd konsumenter började bli missnöjda med de skrala nya produkterna, stack sedan plöstligt så gott som alla med samma dörröppning.
Frågan inställer sig: Många är missnöjda, men hur många behövs för att nå en kritisk massa som vandrar iväg och tömmer sina konton? Får vi se ett bankuppror?
 
LÄS OCKSÅ:
Aktia avslutar samarbetsförhandlingarna — slår samman kontor i Åboland
Skärgårdskunderna kan bli uppköpta av annan bank

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln