Man kan undra hur kommunernas beslutsfattare och tjänstemän klarat av att navigera i flödet av reformer utan att få fnatt
”Hur går det med den finska kommunreformen?”, hojtade en dansk kollega när han fick syn på mig vid registreringen till en konferens i början av december.
”Vi har slutat med den för länge sedan”, ropade jag tillbaka, men sökte sedan upp honom för att ge en exaktare bild av läget.
Kollegan var inkopplad när regeringen Katainen (2011–2015) beredde sin kommunreform, den som skulle leda till kännbart färre och större kommuner. Ur ett finländskt perspektiv känns det som en annan tid, ett annat liv.
Men precis som för fem år sedan befinner vi oss mitt uppe i en kommunreform. Skillnaden är att den pågående reformen inte i första hand handlar om att flytta på kommungränser, utan om att flytta på kommunernas uppgifter.
I de flesta länder i västvärlden har administrativa reformer blivit en del av vardagen. Det skruvas ständigt på lönesystem, på ledningsstrukturer, på sättet att organisera verksamheten.
Strukturreformer är inte heller ovanliga. I en europeisk jämförelse är den reformsekvens Finland varit inne i sedan början av 2000-talet ändå unik, eftersom förslag till radikala reformer avlöst varandra under en kort följd av år och eftersom reformerna varit så olika till sin karaktär.
Följ nuvarande Kimitoöns kommuns väg genom reformerna! Under 1990-talet stärkte statsmakten kommunernas möjligheter att styra över sin verksamhet och tog bl.a. bort tidigare tvång att samarbeta. Kimitoöns tre kommuner upplöste det hälsovårdssamarbete som funnits sedan 1970-talet.
I början av 2000-talet ansåg staten att det är dags för mer kommunalt samarbete. Det blev försökslagstiftning och morötter för samarbetande kommuner. De åtta åboländska kommunerna bildade Region Åboland.
Kommun- och servicestrukturreformen kom 2005; erbjöd frivilliga kommunsammanslagningar eller utökat hälsovårdssamarbete. De åboländska kommunerna utredde en gemensam kommun, men stannade för två, nuvarande Kimitoön och Pargas.
Regeringen Katainen (2011) tyckte att de sammanslagningar som genomförts var för futtiga och för spretiga. Kimitoön och Pargas utredde på nytt en gemensam åboländsk kommun, men under tiden hann regeringen byta spår.
Nu (2014) flyttade fokus till social- och hälsovården. All social- och hälsovård skulle organiseras inom fem stora samkommuner. Kimitoön hörde till Västra Finland, med ett befolkningsunderlag på 870 000 invånare. Reformförslaget föll eftersom det stred mot grundlagen.
Regeringen Sipilä (2015) fortsatte med idén att lyfta bort vård- och omsorgsansvaret från kommunerna, men nu genom att grunda en ny förvaltningsnivå, landskapen. Kommunreformen består i att kommunernas uppgifter och inkomster halveras.
År 2018 förbereder Kimitoöns beslutsfattare på en framtid när Egentliga Finlands landskap har huvudansvaret för all vård och omsorg på ön. Lokalpolitikerna överväger vilka beslut som är kloka att fatta medan kommunen ännu har makten över vården och vårdfastigheterna.
Under de senaste tjugo åren har det officiella idealet för vilket befolkningsunderlag som krävs för kommunal social- och hälsovård alltså varierat mellan ett par tusen och en knapp miljon invånare.
Man kan undra hur kommunernas beslutsfattare och tjänstemän klarat av att navigera i flödet av reformer utan att få fnatt. En förklaring är vardagen. Trots pågående reformer måste budgetarbetet och byggloven hanteras. Reformerna tar aldrig hela uppmärksamheten. En annan är att folk byts ut.
För nyvalda politiker och nytillträdda tjänstemän är det inte nödvändigtvis ”ännu en reform”.
Vad som hänt för varje gång reformernas omfattning och takt ökat, är att samhällets uppmärksamhet trubbats av. Större och mer radikala förändringar slinker igenom med mindre debatt. Det gäller både rikspolitikerna, de kommunala beslutsfattarna och oss experter. Hösten 2005 tappade jag strykjärnet av häpnad när tevenyheterna rapporterade om ett oväntat utspel i beredningen av kommun- och servicestrukturreformen. Nuförtiden är jag ganska likgiltig inför reformnyheter.
Vilken nyhet som fick mig att tappa strykjärnet? Det var projektchefen Jukka Peltomäkis utspel om att Finland borde delas upp i tjugo regionkommuner med beskattningsrätt och serviceansvar, medan dagens kommuner skulle bli kvar som närkommuner med färre uppgifter. Det var ett utspel de flesta fnös åt den gången. Tretton år senare är det ungefär vi där landat, med undantag för att man nu tänker annorlunda om beskattningsrätten.
Siv Sandberg
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.