Stefan Holmström 05.12.2019 05:00

Många som förundrar sig över regeringens fall pekar på den förra regeringen, Juha Sipiläs (C). Den fick sitta sina fyra år, trots tämligen skrala resultat på reformsidan och några minst sagt skakiga perioder. Hur många var de, regeringskriserna? Tre?
Varför tvingades inte Sipilä gå, varför föll inte regeringen? Därför att de andra regeringspartierna var nöjda (inte alltför missnöjda), också då inget verkade funka.
Nu var man däremot inom det andra största och avgörande partiet Centern missnöjda. Man har ett förtroende eller så inte.
Rinne hade det inte. Eller närmare bestämt hade han ett, men det var aldrig starkt, bland centerpartisterna. Misstron var utbredd redan då regeringen bildades. Många inom Centern ville inte ens ha partiet i regeringen. Det var först efter att SDP gick med på flera av Centerns krav som partiet tackade och tog emot. ”Kanske vi nu ändå ska kolla vart det här leder…”
Ett av problemen från första början har varit Rinne som person. Han har inte hållit sig till statsministerrollen. Bland annat har hans sätt att syssla med micromanagement varit minst sagt förbryllande.
I sin analys den 4 november tog Helsingin Sanomat upp just detta. Rinne har lätt för att lyfta luren och ringa politiker, experter och representanter för arbetsmarknadsorganisationer för fråga om råd, ge råd, eller bara komma med kritik.
– Rinne erbjuder hjälp och idéer också då mottagaren inte behöver sådana (HS).
Så här gör inte en statsminister. Det är lite som om ett stort bolags vd skulle ringa kors och tvärs för att snacka med mellanchefer och annat folk.
Det hela blir inte bättre av att regeringen inte har fått till stånd en enda reform som siktar på ökad sysselsättning, noterade HS, som baserade sin analys på diskussioner med ett trettiotal politiker, assistenter och tjänstemän på nyckelposter. Sysselsättningen ska se till att regeringsprogrammens mål nås. Annars präglas politiken av hårda nedskärningar eller kraftigt växande statsskuld.
Centern gick med i regeringen med motvilja, steg ombord den buss som Rinne körde i valkampanjen, väl medvetna om att chauffören erbjöd en gropig resa i fyra år.
Postkonflikten överraskade sedan alla med att växa till ett farthinder, där SDP-bussen körde fast. Och Centern steg av.
Vem sade vad om Posten – och när? Vid det här laget är det klart att Rinne farit fram med osanning. Mejl, sms och olika uttalanden står i sådan konflikt med varandra att det inte handlar om ”tolkningar” eller ”dåliga formuleringar”.
Varför skulle alltså Centern efter fyra dåliga år genomlida fyra år till och se understödet dyka allt djupare i gallupgyttjan? Krisen med Posten och kollektivavtalen erbjöd ett konkret redskap att kränga ut Rinne.
Det speciella är ju att alla är hyfsat överens om själva regeringsprogrammet.
Sedan det kanske allra viktigaste. Rinne har inte åtnjutit det starkaste förtroendet ens bland de egna, trots de rungande applåderna då SDP:s riksdagsgrupp hade sitt krismöte på tisdagen.
I själva verket har det funnits ett långvarigt och utbrett missnöje bland socialdemokraterna. För tre år sedan gjorde Lännen Media en enkät som omfattade 380 aktiva inom olika SDP-organisationer.  Det är sällan partiaktiva uttalat sig lika negativt om sittande ordförande som i den här enkäten, då Rinne hade lett partiet i drygt två år.
Piia Noronen från SDP i Åbo kritiserade Rinne för hur han uppträdde i offentligheten och för hans alltför starka koppling till facket. Déjà vu, någon?
– Det är inget fel i sig självt på honom som ledare, men hans image och bakgrund passar inte i vår tid.
Esa Silander, också från Åbo, tyckte Rinne var otydlig och inte tillräckligt modig. Andra sade att det hade varit direkt ansvarslöst att välja Rinne till ordförande. Han utmålades som en propp som hindrar unga förmågor.
Unga förmågor, förnyelse. Är det inte det som så många efterlyst då det gäller just SDP? I senaste val fanns det en klar beställning.
Antti Lindtman fick klart fler röster i riksdagsvalet i Nyland än partiordförande Rinne: 14 527 mot 12 086.
Sanna Marin fick för sin del hela 19 087 röster i Birkaland.
Hur går det nu då? Nå, alla i regeringen är nöjda med regeringsprogrammet. Om SDP nu skulle vända sig till de andra oppositionspartierna, får de plocka fram rödpennan och fajtas en god stund. Och månne det inte är många inom socialdemokraterna som är riktigt med nöjda med resultatet, också om de samtidigt är förbannade på hur allt gick till.
Kanske vi nu äntligen kan få se den förnyelse av SDP som det skrivits så mycket om?
 
PS. Frågan om Postens framtid  ligger fortfarande kvar på beslutsfattarnas bord, som den gjort i så många år.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln