Mamma. Storordet.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nu är det ganska många morsdagar som jag inte haft nån mottagare för morsdagskort och slokande vitsippor. Vill inte räkna efter, de är alltid för många.
Mamma tog gärna emot blommorna, men själva idén med mors dag tog hon inte särskilt till sig. Hon var uppvuxen med en förälder, mamma, för pappa omkom på havet, sån var historien för många åboländska barn av hennes generation.
I såna familjer var varje dag mors dag, och det var bra det, i synnerhet om mamma var en förutseende person, som min mormor. Hon ansåg att utbildning var det viktigaste om man ville ha något att falla tillbaka på. Hennes barn fick det också.
Det skulle mamma ha sagt på mors dag.
Jag tänker ibland på hur mommo fick allt att gå ihop ekonomiskt, det måste ha krävt en järnhård disciplin. I byn gick också ett talesätt om hennes sparsamhet, till hälften elakt, till hälften beundrande. Tror inte hon brydde sig mycket om det.
Hennes dotter, min mamma, lärde mig också att försöka stå över skitpratet. Att man i stället bör, för att tala med populärmedierna, välja sina strider. Det är en bra regel. Men mamma var inte främmande för att i tvingande fall stiga upp och säga storordet (den som kan åboländska kan också uttala det som det ska, med kraftfulla diftonger).
Storordet står, i min uppfattning, inte för enskilt kraftord, utan att man tar sig ton, river i, kastar ut missuppfattningar och kräver fakta på bordet. En gång tappade hon nerverna på ett direktionsmöte och satte sig upp mot en tongivande och maktfullkomlig typ, som trakasserade och försökte manipulera ut anställda genom grova och lömska påståenden. Jag var ju inte på mötet, jag var bara barnet, men de utsatta (och sedan äreräddade) kom hem till oss och tackade. Jag var imponerad av det.
Om mamma hade levt i dag hade jag kanske gett henne den nyaste biografin över Victoria Benedictsson (skriven av Elisabeth Åsbrink) i morsdagsgåva, och sen skulle vi ha diskuterat den. Hon hade garanterat slagit mig på fingrarna i kännedom om Benedictssons egen litterära produktion. Hon hörde till den gamla stammens läsare som ägnade sig åt författarskap.
Litteraturen är en utmärkt verktygsback när det gäller att bena ut perspektiv och värderingar, det lärde jag mig av mamma mer än någon annan. Att det inte gör så mycket om maten blir lite bränd för att man måste läsa ut ett stycke, det lärde jag mig också. Och att romaner behöver inte stryka läsaren medhårs, det är bättre om de gör tvärtom.
Vi skulle ha diskuterat hur skönlitteraturen – och kritiken – under Victoria Benedictssons tid var den viktigaste plattformen för samhällsdebatt. Och så hade vi antagligen pratat om vilka likheter det finns mellan dagens val att placera intresset för författarens person framom verket och hur det var då. Hur G. Brandes och till exempel A. Strindberg såg till att alltid ha rampljuset på sig. När Benedictsson var död byggde Brandes om deras relation och Strindberg skrev hastigt ett drama med hennes självmord som incitament, det spelas än i dag, nyss på Åbo Svenska Teater.
I brist på mammas närvaro får jag tänka mig vad hon skulle ha sagt. Mer så blir det år för år: man undrar vad de döda skulle ha sagt. Ibland är man uppriktigt glad över att de sluppit se vår tid. Slippa – det är också ett mer folkligt ord för att avlida. När de gamla såg en bekant i dödsannonsen sa de: Nu har hon (eller han) sluppit.
Jag är glad över att mina föräldrar sluppit tänka på Ukraina och på Gaza, deras nätter skulle ha blivit sömnlösa. Bägge var med om att bygga upp Finland igen efter krigen. Deras värv var lärarens, och de visste att framtiden tas om hand bara genom att man skapar fred och värnar om och utbildar barn och unga. Nu.
Någon annan väg finns inte. Det skulle mamma ha sagt på mors dag.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.