Mamma: Staden måste ta ansvar för barnskyddet i Pargas
ÅU-fotoTurbulensen inom barnskyddet i Pargas drabbar många familjer som lider av att personalen ständigt byts ut. ÅU-foto
Lena har tagit en paus i sitt arbete för att berätta om sina erfarenheter av barnskyddet i Pargas. Hon gör det lugnt och sakligt och utan bitterhet. Hon ställer upp på intervjun för att berätta om hur en familj drabbas av turbulensen inom familjeenheten. Om den frustration en mamma känner då hennes barn ständigt bollas mellan nya socialarbetare.
Om stressen att bygga upp ett nytt förtroende och om osäkerheten att inte veta vem inom socialbyrån som sköter familjens ärenden.
Samtidigt är hon noga med att poängtera att de allra flesta av de social- och familjearbetare hon haft att göra med har varit empatiska, duktiga och hjälpsamma. Och de är många.
Under de senaste två åren räknar Lena till att åtta familje- och socialarbetare har besökt familjen.
Lena tog kontakt med familjeenheten i Pargas första gången år 2015. Det var en jobbig tid för familjen och det äldsta av de tre barnen hade ett som Lena kallar för ” utmanande beteende”.
Kontakten resulterade i en utredning av familjens behov av hjälp. Men trots att Lena beskriver familjens behov som akut, skulle det dröja två månader innan ett personligt möte kunde ordnas.
Till sommaren fick man i alla fall träffa en familjearbetare som gav praktisk hjälp och stöd åt familjen .Man spelade spel, bakade och gjorde saker tillsammans som stärkte familjedynamiken och som gav verktyg för att klara av konfliktsituationer som kunde uppstå.
Rutinerna infann sig och samarbetet med familjearbetaren förlöpte väl. Efter ett år blev situationen igen värre. Den socialarbetare som kände till familjens bakgrund och stödbehov hade slutat och den klientplan som hade gjorts upp för sonen fick göras om. Familjen fick ett erbjudande om familjerehabilitering vilket skulle ha betytt att man blivit tvungen att flytta från orten.
– Det kändes mera som ett ultimatum än ett erbjudande om hjälp, säger Lena.
Lena hoppades fortsätta diskussionerna, men efter en semesterresa 2016 väntade ett brev på posten där klientskapet med familjeenheten hade sagts upp.
Nu beslöt hon sig för att klara sig på egen hand utan att blanda in socialen flera gånger. Det skulle helt enkelt bli för tungt att börja om från noll igen med en helt ny människa.
– Det blev ett stressmoment både för mig och för sonen. Vi skulle inte orka börja dra upp allt på nytt igen. Det kändes som att man drog sig för att söka hjälp eftersom det skulle innebära stress i stället för trygghet.
Att ta in en socialarbetare som köptjänst är skrattretande, en sådan kan ju inte sitta med och fatta beslut om en familj som den aldrig har träffat.
Men i fjol vintras försämrades pojkens betyg och han började må sämre. Familjen fick kontakt med en ny socialarbetare som Lena beskriver som jätteduktig. Hon tog situationen på allvar och undersökte olika alternativ för att hjälpa familjen. Därför kom det som en chock för alla när socialarbetaren i november slutade.
– Hon jobbade verkligen för barnets bästa och vi hade ett stort förtroende för henne. Det tog hårt på oss alla när hon slutade.
Följetongen fortsatte och under jullovet träffade familjen den tredje socialarbetaren på kort tid. Att bygga upp ett förtroende med en främmande person sker inte i handvändning och både Lena och sonen var skeptiska till mötet.
Personkemin visade sig emellertid fungera och mor och son kände stor tilltro till socialarbetaren. Men cirka tre månader senare hade också hon fått nog av arbetsförhållandena vid familjeenheten och sade upp sig. Familjens skyddsnät rämnade igen.
– Det är något som inte är okej när duktig, ansvarstagande och samarbetsvillig personal med hjärtat på rätt ställe slutar på det här sättet. Visst, det är ett tungt jobb, men knappast har någon börjat jobba här, bara för att sluta efter ett par månader.
– Pargas stad måste ta sitt ansvar och se till att det inte fortsätter så här. Det behövs lösningar och inte bortförklaringar om att det är ett tungt yrke och att situationen är likadan på andra håll i Finland.
Sonen är nu placerad i skolhem. Om en månad ska Lena och socialbyrån ha ett möte som kan avgöra hela hans framtid: ska han komma hem igen eller ska placeringen fortgå?
Men Lena vet ännu inte i dag vilken socialarbetare i Pargas som har hand om ödesfrågan för familjen.
– Det är frustrerande att inte veta något. Att ta in en socialarbetare som köptjänst är skrattretande, en sådan kan ju inte sitta med och fatta beslut om en familj som den aldrig har träffat.
– Vi vill ju ha honom hem, men då måste det finnas en fungerande klientplan och tillräckliga resurser att fortsätta inom öppenvården.
Efter intervjun med Lena träffar jag Sanna. Hon flydde ett våldsamt förhållande och flyttade till Pargas stad för fem år sedan med sina tre barn. Nu jobbar hon som egenföretagare och har av olika orsaker varit klient hos familjeenheten i Pargas sedan 2014.
Arkiv/Kim LundEtt barn i kris behöver kontinuitet i sina vuxenrelationer. Den långsiktigheten saknas i Pargas där omkring tio socialarbetare har slutat de senaste två åren. ÅU-foto
De första kontakterna med familjeenheten beskriver Sanna som sakliga även om det kändes som om hon inte riktigt fick den hjälp hon behövde. Det var mycket ord men lite handling och först då situationen inom familjen blev akut kände hon att hon togs på allvar.
I likhet med Lena lider Sanna och hennes barn av bristen på kontinuitet och långsiktighet i familjearbetet. Så fort familjen har fyllt på förtroendekapitalet med en ny social- eller familjearbetare kommer det en ny. Tillsvidare har Sanna jobbat med fyra socialarbetare och tre familjearbetare.
– De har alla varit kompetenta och trevliga och gjort sitt bästa. Jag vet ju inte varför de har slutat men det är jobbigt och tungt när personerna byts ut hela tiden och man aldrig vet man ska träffa nästa gång.
– Man orkar inte varje gång dra sin livshistoria för en ny människa och hela tiden bli påmind om jobbiga saker som har hänt i det förflutna.
Nu har familjen i alla fall haft samma socialarbetare en längre tid och man träffar en familjearbetare en gång i veckan. Den stödfamilj som Sanna och barnen har erbjudits finns på ett par hundra kilometers avstånd och lösningen känns inte helt optimal.
– Jag hoppas vi kunde få en stödperson som skulle umgås och vara med barnen i bland för att avlasta mig så att jag skulle få mera ork att vara med dem.
– Jag hoppas också få konkreta förslag på hurudan hjälp det finns att få. Ibland kan det vara svårt för en själv att hitta orden och veta vad man egentligen vill ha för stöd.
Sanna och Lena heter egentligen något annat.
Familjeenheten får ny chef
Pargas har haft stora svårigheter att rekrytera socialarbetare och behålla de som redan jobbar inom staden. De senaste två åren har omkring tio socialarbetare sagt upp sig och i dag är tre av fyra tjänster inom barnskyddet obesatta.
Enhetschef Kaisu Karlsson går i pension och stadsstyrelsen ska på måndag välja en ny socialsekreterare som också fungerar som enhetschef för familjenheten.
Enligt föredragningen föreslås politices magister Sami Salmivirta få jobbet. Salmivirta är i dag ledande socialarbetare i Tavastehus.
LÄS OCKSÅ: Pargas barnskydd går från kris till kris
Paula Sundqvist om krisen inom barnskyddet: Kritiken är missvisande
Bakläxa för barnskyddet i Pargas
Stackars, syacksrs nsrn och familjer!
Hoppss denna nya socialsekreterare har så tjockt skinn på näsan att han vågar börja reda upp härvan.
Dock kvarstår, som jag anser, den inkompetenta avdelningschefen.